Först en brasklapp: Jag avskyr årsbästalistor. De är ett huvudlöst åtagande och en i stort sett meningslös exercis. Av flera anledningar.

För det första definieras ju knappast kulturkonsumtion av vad som råkar ges ut mellan två datum – en återbesökt klassiker kan ge en precis lika stark läsupplevelse som ett nyutgivet verk och upptäckten av en sedan länge utgången historisk pärla kan kittla precis lika mycket som en imponerande debut. Djupdykningen i en konstform – vilken som helst – är ju dessutom en högst personlig kärleksaffär som om vi ska vara helt uppriktiga är av ganska litet intresse för någon annan. Dina referensramar är inte nödvändigtvis användbara för någon annan. Lite ödmjukhet och klädsam självinsikt skadar därför inte om du försöker hävda någon sorts auktoritet på ett specifikt område. Jag är inte utan blinda fläckar: Personligen har jag – bara för att ta ett exempel – mer eller mindre gett upp läsningen av amerikanska mainstreamserier de senaste åren; även hyllade titlar från exempelvis Image har framstått som ganska tomt skramlande genreövningar, kompetent utförda men hämmade av konventioner. Innebär det att jag missat ett och annat guldkorn? Tja, det är inte omöjligt. Kanske till och med sannolikt. Listan här nedan är en sammanställning av de titlar som av olika anledningar imponerat på mig mest under det gångna året, men urvalet är förstås begränsat av mina egna preferenser. Möjligen kan det ge en någorlunda rättvisande bild av vilka slags berättelser, teman och estetiker som tilltalar mig, och som därigenom kan bilda en hyggligt konstruktiv fond för framtida recensioner. I bästa fall kan jag förhoppningsvis inspirera någon till att testa något nytt.

För det andra är det mer eller mindre meningslöst att väga två olika titlar i två vitt skildra genrer mot varandra. Flera listor av den här typen verkar drivas av ambitionen att försöka skapa ett samtida kanon, att redan nu mäta den kulturell genomslagkraften. Resultatet blir nästan alltid obeskrivligt träigt och korrekt – inte direkt dåligt, kanske, men fyrkantigt, opersonligt och fegt. Ta Jason Shigas Demon, som gavs ut i fyra små volymer under 2017. Det är ett lustfyllt, spefullt frontalangrepp på allt vad god smak heter, flödande av diverse kroppsvätskor och full av en illvilligt jublande morbid humor, men det var också en av de titlar som jag kastade mig över med störst entusiasm. Det fanns verkligen inget nobelt i skratten den framkallade, men de präglade mitt 2017 mer än något annat. Men var den därmed en bättre, mer fulländad bok än Dominique Goblets gripande, mångfasetterade meta-biografi Pretending is Lying eller Berit Viklunds råa, relevanta relationsdrama Kaninhålet? Tveksamt.

Nedanstående lista har därför ställts samman enligt enklast möjliga princip. Här är de titlar utgivna under 2017 som gjorde starkast intryck på mig, sorterade i bokstavsordning. Håll till godo.

Boundless, av Jillian Tamaki (Drawn & Quarterly)

Jillian Tamakis poetiska serienoveller är mer enigmatiska och svårdefinierade än de finstämda uppväxtskildringar hon gjort tillsammans med sin kusin Mariko. Men om de har ett återkommande tema så är det våra lätt neurotiska drömmar om självförverkligande och det perfekta livet, och hur de influeras av populärkulturens ideal och image-bombardemang. I Boundless korta historier påverkas huvudpersonernas relationer och självbilder av deras förhållande till allt från sociala medier och obskyra kultfilmer till mystiska ljudfiler. Tamaki vrider och vänder på vår allmänmänskliga längtan efter gemenskap och egenvärde med en empatisk och milt underskruvad humor, men undviker predikande sensmoraler och enkla svar. Kortformatet ger henne också tillfälle att experimentera med sidlayouter och teckningsstilar, och här växlar hon obehindrat mellan spontant nerviga tuschskisser, finkalibrerade pennstreck och olika färgpaletter. Mångsidigheten gör Boundless till ett nytt styrkebesked från en av vår tids mest intressanta unga serieskapare.

Crickets #6, av Sammy Harkham (egenutgiven)
Ganges #6, av Kevin Huizenga (Fantagraphics)
Palookaville #22, av Seth (Drawn & Quarterly)

Några av den amerikanska alternativseriens säkraste kort fortsatte att leverera 2017. Kevin Huizenga avslutade sin labyrintiska genomlysning av sömnlöshetens mentala virrvarr och luddiga associationsbanor med ett nummer som konsekvent vägrade göra ett logiskt avslut, men som i gengäld bjöd på några sedvanligt hisnande bildlösningar. Sammy Harkham visade med det senaste numret av Crickets, en serie om kreativa kriser, otrohet och havererade relationer i sjaskig b-filmsmiljö, att han fortsätter att utvecklas som egensinnig och spännande bildberättare. Och veteranen Seth avslutade följetongen Clyde Fans med ett drömskt suggestivt kapitel i sin egen antologiserie Palookaville, och även om krönikan om en trasig brödrarelation förmodligen kommer till sin fulla rätt först i samlad form så var det ett värdigt och melankoliskt vackert sätt att sätta punkt för ett av hans längsta och mest ambitiösa projekt.

Dead Orbit, av James Stokoe (Dark Horse)

Medan Ridley Scott fortsätter att urvattna en av filmhistoriens mest ikoniska mytologier genom att försöka besvara frågor som ingen är intresserad av att ställa, så förstår James Stokoe att Aliens starkaste tillgång är dess allra mest grundläggande beståndsdelar: En klaustrofobisk kamp om överlevnad mot ett övermäktigt rovdjur som man varken förstår eller har verktygen till att besegra. Att Stokoe förstår filmmonster bättre än de flesta visade han redan i Half-Century War, en av de senaste årens bästa Godzilla-historier. Dead Orbit är ytterligare bevis på det: Det här är pulserande, elak och ångestsvettig rymdskräck, varken mer eller mindre, och ett lysande exempel på enkelhetens triumf.

Demon, av Jason Shiga (First Second)

Sällan har väl så snåriga logiska utmaningar lösts med så mycket absurt ultravåld och grova obsceniteter. Historien om Jimmy, som upptäcker att han är odödlig när han försöker ta livet av sig, utvecklar sig till en labyrintisk genrelek om hemliga regeringsexperiment, konspirationer och mytologiskt mumbojumbo driven av morbid humor och lustfylld illvilja. Demon känns lite som serievärldens motsvarighet till det episka ”tip to tip efficency”-skämtet i tv-serien Silicon Valley när den kombinerar matematisk problemlösning med surrealistiskt snusk – det skulle inte förvåna om Shiga är en hejare på att rita kukar i ASCII-kod. Inte det minsta uppbyggligt, men vanvördigt roligt.

Djupet, av Karin Gafvelin (Syster förlag)

Gafvelins debutbok om sjömansliv och en dömd relation är en intimt personlig kärlekshistoria berättad med ett episkt anslag, tecknad i vacker och suggestiv skrapkartong. Hennes personliga erfarenheter av sjön ger skildringarna av livet ombord en saltstänkt och kärv lyricism, och kärleksförklaringen till den obrottsliga lojaliteten hos besättningen bultar av hjärtlig värme. Men titeln syftar inte bara på havet, utan är lika mycket en metafor för den intensiva men i slutändan destruktiva kärleksrelation som bokens Karin för sent inser att hon måste frigöra sig ifrån. Djupet är en sårig och smärtsam skildring av hur den kliniska depressionen kan bryta ner ömsesidigheten och självkänslan, och blir en bitter lektion i att man ibland tvingas lämna det man älskar bakom sig för att inte själv gå under.

Guy Delisle återger fångenskapens själsmördande monotoni med strama layouter och urblekta färgskalor.

Hostage, av Guy Delisle (Drawn & Quarterly)

Delisle, som tidigare tecknat underfundiga, sympatiska serieromaner om sina vistelser i Nordkorea, Burma och Jerusalem, släpper för första gången det självbiografiska perspektivet när han skildrar biståndsarbetaren Christophe Andrés fyra månader i fångenskap i Tjetjenien. Det har blivit en kreativ nytändning: Hostage är ett formmässigt bravurnummer, en virtuos uppvisning i upprepning och återhållsamhet. Delisle lyckas här beskriva den tröstlösa tristessen och den själsmördande enformigheten i gisslansituationen. Han tvingar in läsaren i en långsammare rytm och kalibrerar blicken till att bli mer uppmärksam på diskreta skiftningar i ljus och gråtoner som han använder för att gestalta tid. Det strama, konsekventa utförandet innebär också att Delisle med mycket små medel kan skapa en hjärtbultande, thrillerartad spänning när friheten plötsligt är inom räckhåll.

The Interview, av Manuele Fior (Fantagraphics)

I framtidsvisionen The Interview använder sig italienaren Fior av science fiction-genrens troper för att berätta en allmänmänsklig historia om generationsklyftor, krocken mellan gamla och nya ideal och utopins bedrägliga dragningskraft. I den motsträviga kärlekshistorien mellan psykiatern Raniero och hans unga patient Dora kolliderar den äldre generationens nostalgi och cynism med ungdomens förkastande av traditionella värden och vidlyftiga drömmar om fri kärlek och en ny och fördomsfri gemenskap. Men vad hjärtat vill ha går inte alltid att kontrollera, och att se sina drömmar förverkligade kan också innebära att något väsentligt mänskligt går förlorat. The Interview är i slutändan en vemodig betraktelse över kärlekens villkor, vackert berättad i eleganta tuschteckningar som inte står Alex Toth långt efter.

Relationen som en förförisk men förrädisk underjord: Ju djupare man tränger in, desto mindre blir livsutrymmet. (Bilden är något beskuren)

Kaninhålet, av Berit Viklund (Syster förlag)

I Berit Viklunds starka debut framställs den huvudlösa förälskelsen som ett sorts distortionsfält, ett endorfinpumpande lyckorus som stör ut alla varningssignaler och sätter sunt förnuft ur spel tills det är för sent och relationen har förvrängts till något perverterat och djupt trasigt. Det är en obehagligt närgående bok om övergrepp där våldet nästan helt och hållet är verbalt. Dialogen är knivskarpt lyhörd, vindlande och frustrerade och full av tondöva repliker, logiska kullerbyttor och självmotsägelser. Viklund visar med metodisk utförlighet hur ord och blandade budskap långsamt kan bryta ner en persons självkänsla. Språket sätter smutsiga fingeravtryck på själen i Kaninhålet, en bok vars teman kom att dominera höstens kultur- och samhällsdebatt i och med #metoo-kampanjen. En rasande, nödvändig serieroman.

Mirror Mirror II, redaktörer Sean T Collins & Julia Gfrörer (2D Cloud)

Bra skräck inger en sorts existensiell svindel när den tvingar oss att konfronteras med vår egen dödlighet och otämjda, ocensurerade sexualitet – det är lika äckligt som eggande. Mirror Mirror II lyckas utomordentligt väl i det avseendet med serier och illustrationer som är lika förföriska som frånstötande. Det här är en samling historier lika becksvarta som pappret de är tryckta på, som sätter ett ömmande finger på det undermedvetnas allra skamligaste fantasier. De vackra groteskerierna signerade Al Columbia, Renée French, Dame Darcy, Clive Barker (!) och en mängd andra etsar sig fast lite djupare än vad man egentligen är riktigt bekväm med. Årets bästa antologi var så goth att Robert Smith framstår som Lasse Kronér i jämförelse.

My favorite thing is monsters, av Emil Ferris (Fantagraphics)

Årets mest unisont hyllade serieroman var också årets mest osannolika debut – det tillhör inte vanligheterna att en 55-årig tecknare som aldrig tidigare publicerat en bok levererar ett fullfjädrat mästerverk. Men My favorite thing is monsters är en sann tour de force, en mångbottnad historia som är både mordgåta, självbiografiskt färgad uppväxtskildring och varm kärleksförklaring till fiktionens trösterika fantasivärldar. Framför allt är den virtuost berättad: My Favorite things… presenteras som en anteckningsbok signerad den brådmogna och nyfikna tioåringen Karen Reyes, i vilken hon klottrar ner sina observationer om omvärlden med maniskt detaljerad noggrannhet. Ferris växlar från snabba skisser till genomarbetade, svindlande vackra helsidor i färgad kulspetspenna när hon skildrar Karens utforskande av vuxenvärldens snåriga relationer och trasiga känsloliv. Det är rent monstruöst bra.

Sanningen gör för ont för att dela med sig av. Lögner, halvsanningar och svepande undanflykter dominerar relationerna i Dominique Goblets självbiografi Pretending is Lying.

Pretending is lying, av Dominique Goblet (New York Review Books)

För att vara en självbiografi är Pretending is lying märkligt ointresserad av att sätta Goblet själv i fokus – här ställer hon sig hela tiden i skuggan av mer dominanta figurer i sin omgivning, och försvinner ibland helt och hållet ur berättelsen. Men det är förstås avsiktligt; Goblet använder sin egen såriga familjehistoria främst som en språngbräda för att beskriva hur lögner, halvsanningar och undanflykter genomsyrar mellanmänskliga relationer. Det är en vacker, mångbottnad bok som ständigt förhåller sig till titelns nitiska, ouppnåeliga sanningskrav och sin egen fiktion; när en person slutligen talar direkt ur hjärtat, utan omsvep, försvinner seriekonstens fiktiva filter och bildrutorna tonas ut till tomma sidor. Oförfalskad sanning kan inte gestaltas, bara upplevas.

Providence, av Alan Moore och Jacen Burrows (Avatar)

Providence var mer än dekonstruktion än en adaption av Lovecrafts kosmiska skräckhistorier, där Moore och Burrows dissekerade kultförfattarens problematiska homofobi och xenofobi – det var ingen slump att de gjorde huvudpersonen till en homosexuell judisk man. Providence genomsyrades hela tiden av ett krypande, obevekligt obehag – förstärkt av Burrows’ kyligt registrerande teckningar – när den följde den olycksalige Robert Black på hans odyssé genom ett landskap genomsyrat av häxkonst och hemligheter. Men det är det avslutande, tolfte numret som berättigar serien en plats på den här listan. Moore anknyter till sina tidigare Lovecraft-serier The Courtyard och Neonomicon när han slutligen låter fiktionen invadera och förvränga verkligheten. Det är ett slut helt i enlighet med den fatalistiska stämningen i Lovecrafts berättelser; mot kosmiska krafter som kan böja rumstiden efter sin vilja har man inget annat val än att kapitulera.

Sex Fantasy, av Sophia Foster-Dimino (Koyama Press)

Titeln till trots handlar Foster-Diminos miniserier, samlade i en knubbig volym av Koyama Press, rätt lite om sex. Hennes associativa, poetiska betraktelser är mer intresserade av allmängiltiga och mycket relaterbara teman som relationsnojor, svajande självbilder och längtan efter samhörighet. Det är små och anspråkslösa serier som nästan dansar fram på sidorna med en lekfull lätthet, samtidigt som observationerna om vårt trasiga känsloliv träffar målet med smärtsam precision.

Shaolin Cowboy: Who will stop the reign?, av Geof Darrow (Dark Horse)

En av årets mest politiskt ilskna serier handlade om en kung fu-cowboy som slogs med hämndlystna ninjagrisar och telepatiska, nynazistiska krabbor. Men under ytan av de surrealistiska slagsmålen, tecknade i sedvanligt hyperdetaljerad high-def, exorcerade Darrow sitt sjudande missnöje med samtidens sjukor och frambesvärjde en grotesk skrattspegel av ett samhälle passiviserat av skenande konsumtionskultur och narcissistisk självupptagenhet. I Shaolin Cowboy är åskådarna alltför upptagna av sina mobilskärmar för att ens ta notis om kalabaliken, förstörelsen och den eroderande samhällsmoralen som omger dem. Serien tvingas till slut acceptera sin egen fantasi – mot den verkliga överbefälhavaren i Vita huset står den fortfarande maktlös.

United States of Banana, av Joakim Lindengren och Giannina Braschi (Cobolt)

Ett visuellt kraftprov av en av den svenska seriescenens veteraner, en kalejdoskopiskt rik djupdykning ner i vårt kollektiva kulturella undermedvetna. Lindengren tar Braschis karnevaliskt humoristiska, postkoloniala satir om Puerto Ricos limbotillvaro som lydstat under USA och använder den som språngbräda för ett bildbombardemang som både fördjupar romanens teman och förvandlar serieromanen till ett storverk i egen rätt. Han bildsätter Braschis kritik av västerländsk kulturimperialism med ett inferno av popkulturella och konsthistoriska anspelningar: Här ses David Bowie och bröderna Marx sida vid sida med Socker-Conny och Pablo Picasso, medan Han Solo, Mister T och Toshiro Mifune slåss om grindslanten. Det är ett hisnande, oemotståndligt bildfyrverkeri.

Vei bjuder på svindlande vacker seriekonst.

Vei Bok 1, av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson (Kartago)

Årets stora överraskning. När Vei publicerades första gången i magasinet Utopi kändes idén lovande men utförandet yxigt. Bokversionen känns i jämförelse som ett helt nytt verk, framförd med ett helt annat självförtroende i bildberättandet. Historien om krigarflickan Vei som dras in i en maktkamp mellan jättarna och asagudarna är episk fantasy befolkad av mångfasetterade karaktärer, med ett rikt och genomtänkt världsbygge där text och bild sjunger i absolut harmoni. De mytologiska inslagen är mäktiga och levande framförda, och ger gott om bevis på hur Karl Johnsson tagit kvantsprång som tecknare, men Vei har dessutom ett starkt budskap. Här finns ett underliggande tema om religiös underkastelse och frigörelse, om att våga bryta med en strängt fatalistisk livssyn och ta sitt öde i egna händer. Kombinationen av storslaget äventyr och inkännande mänskliga porträtt gör att Vei höjer ribban för svenska genreserier.

You & a bike & a road, av Eleanor Davis (Koyama Press)

En självbiografisk skissbok där det anspråkslösa anslaget döljer oanade djup. Davis’ bilddagbok om långdistanscykling handlar inte bara om den fysiska utmaningen och de finstämda, vardagliga observationerna om landskapets växlingar, den är lika mycket en rörande mänsklig skildring av att övervinna inre demoner och en förlamande depression, och att hitta tillbaka till en inre styrka och jämnvikt både genom introspektion och den oväntade, överrumplande generositeten hos främlingar. En bok som pulserar av varm och hoppfull humanism.

Zegas & Copra, av Michel Fiffe (Fantagraphics/egenutgivning)

När Michel Fiffe listade sina största influenser på Instagram i höstas tog han upp så vitt skilda namn som Klaus Janson, George Grosz och Cliff Sterrett. Hans respektlösa inställning till traditionerna och experimenterandet med genreöverskridande korsbefruktningar har resulterat i en av de senaste årens mest visuellt dynamiska seriekonst. Hans debutserie om syskonparet Zegas, utgiven i samlad form av Fantagraphics, tar vardaglig situationskomedi om jobbansökningar, relationer och misslyckade dejter och betraktar dem genom en lins av psykedelisk scifi. Här kan huvudpersonernas känslomässiga tumult gestaltas som apokalyptisk katastrof och en disco-dj framställas som en interdimensionell halvgud i ett hallucinatoriskt hommage till Kirbys Fourth World-serier. Zegas spritter av en rastlös och mycket smittande upptäckarglädje.

Fiffes estetiska experiment fortsätter att göra Copra, hans egenutgivna hyllning till John Ostranders Suicide Squad, till en av de senaste årens allra bästa superhjälteserier. Fiffe kryddar sina våldsamma historier med fantasifulla kostymer och kärleksfulla blinkningar till Ditko och Kirby, men Copra är betydligt mer än bara raffinerat ögongodis. Fiffe gör upp med antihjältegenrens rätt luddiga och tvetydiga moral i sina historier om de missanpassade sociopaterna i den djupt dysfunktionella insatsstyrkan, och injicerar dem med brutal uppriktighet och en hårt slående, luttrad humanism.