Adam Stolterman: Ellna: Ättling (Epix)

Det börjar med ett barn som springer för livet genom en vinterskog. Det flyr från en ondska som hela tiden befinner sig precis utom synhåll. Hon heter Ellna, hennes familj är utplånad och hennes tillvaro har slagits i spillror, och hon har precis inlett en farofylld resa som kommer att leda henne in i en värld full av magi, svartkonst och mörka hemligheter.

Ellna: Ättling är illustratören Adam Stoltermans debut som serieskapare och första delen i en planerad albumsvit. Det är en berättelse som på ett lyckat sätt kombinerar Grimm-sagans teman om splittrade familjer, övergivna barn och ond bråd död med en folkloristiskt färgad fantasy som känns både jordnära och fasansfull. Boken lever högt på Stoltermans teckningar, målade i mjuka, stämningsfulla akvareller, men den brottas också med en del berättartekniska svagheter som visar hur steget från illustration till sekventiell konst inte är alldeles självklart.

Adam Stolterman bygger sin mytologi skickligt genom att låta läsaren upptäcka den allteftersom Ellna vandrar ut i världen utanför hemmet och gradvis börjar förstå sin roll i den. Och det är onekligen ett snyggt och suggestivt världsbygge han har åstadkommit. Den fornnordiska landsbygden, hemsökt av hotfulla väsen sprungna ur den vidskepliga folktron, är både välbekant och främmande, en sympatiskt nedtonad sorts fantasy där insatserna hela tiden hålls sårbart mänskliga. Det är en värld där saknaden av en förlorad syster berör starkare än en annalkande drabbning mellan övernaturliga krafter som börjar dra upp stridslinjerna. Ellnas utveckling från skräckslagen och förvirrad flicka till fast besluten hämnare tillhör visserligen en av genrens konventioner, men Stolterman låter aldrig läsaren glömma att hon mest av allt är ett barn; enbart järnvilja räcker inte långt mot klingande stål eller svart magi.

Det är också en bitvis slående vacker bok. Svensk seriekonst är inte precis bortskämd med äventyr helt illustrerade i akvareller, och det gör att Ellna får ett anslag som känns nytt, eget och intressant. Stoltermans vattenfärger kommer till sin allra bästa rätt i inledningssekvensen, en ångestriden flyktscen där han fångar blötan, vinden och yrsnön med svepande, fuktiga penseldrag med sådan fysisk närvaro att man känner hur vinternatten river i strupen. Han har också en fin och intuitiv känsla för rytm och arbetar med sidlayouter som tar tillvara på hans styrkor som illustratör; han återkommer till att förlägga handlingen till rutor placerade mot en stämningsladdad bakgrundsbild, en lösning som kommer till sin rätt i bokens stora albumformat. Berättelsens stora vändpunkter och avslöjanden får likaså maximal effekt genom att skildras i drabbande helsidesillustrationer. Det är ambitiöst och – för det mesta – träffsäkert.

Att Ellna: Ättling ändå inte når hela vägen fram beror på att berättartekniken snubblar en del. Ellna landar någonstans i gränslandet mellan illustrerad bok och serieroman, och det har både för- och nackdelar. Valet att låta en allvetande berättarröst framföra historien i tredje person stärker släktskapet  till den onda sagan med dess ödesmättade obeveklighet, men det får också en distanserande effekt och berövar framför allt Ellna på nödvändig agens i hennes egen historia. Att låta boken beskriva vad Ellna känner i stället för att låta henne berätta det med egna ord gör att läsaren aldrig kommer henne riktigt nära. Det är synd. Boken tappar också lite i rytm genom att återge dialogen omväxlande i pratbubblor och i löpande text, på ett sätt som verkar dikteras mer av bildmotiv än manus. Vid ett fåtal tillfällen bromsas läsningen upp helt när rutor dränks i dialog som skulle ha vunnit på att brytas upp i en mer sekventiell gestaltning.

Men invändningarna till trots är Ellna: Ättling en på det hela taget lovande debut som lever högt. Adam Stolterman är en begåvad bildberättare vilket inte minst märks när han spränger in hjärtbultande ögonblick av skräck. Häxdyrkaren Irlas rödstrimmiga blick kommer säkerligen att hemsöka mångas drömmar. Fortsättningen lovar mer av den varan. När Adam Stolterman hittat fram till ett mer konsekvent seriespråk kan han vara något riktigt stort på spåren.