Anneli Furmark: En sol bland döda klot Kartago förlag

Anneli Furmark: En sol bland döda klot
Kartago förlag

I En sol bland döda klot möter läsaren Barbro, medelålders och blyg intill självutplåning, så konflikträdd att hon tyst finner sig i att bli kallad ”B” på sitt jobb eftersom där redan finns en Barbro A. Rädslan för konfrontation och dålig stämning har gjort henne till en mycket ensam människa, en person som drömmer om kontakt men som aldrig vågar bryta isen med främlingar.

Det är därför inte underligt att Barbro finner sina valfrändskap i litteraturen snarare än verkliga livet. Mest identifierar hon sig med Alberte i Cora Sandels trilogi, hon som också ville tina upp och slutligen lyckades bryta sig loss från den konservativa borgerlighetens kvävande tvångströjor för att försöka finna sig själv i Paris konstnärskretsar. Nu är Barbro på väg till Nordnorge för att vandra i romankaraktärens fotspår. Och kanske, förhoppningsvis, även finna ett tillfälle att knacka hål på sitt självpåtvingade skal.

Barbros inre och yttre resa varvas med utdrag ur Alberte och Jakob, första delen i Sandels trilogi, där Furmark låter kvinnoödena komplettera och kontrastera varandra. Båda lever i hårda, kärva samhällen: Alberte lider tyst under den strama lutherska gudsfruktan, medan Barbro letar efter modet att protestera mot samtidens kalla högervindar. De förenas i sin inbundenhet och längtan efter självförverkligande, men de är också till stor del fast i sina egna fängelser: Alberte av slavisk pliktkänsla mot familjen, Barbro av sin ängslan för misslyckande och avslag. Båda söker gemenskapens värme i en bottenfrusen tillvaro, men kommer till insikt om att den hetaste glöden finns inom dem själva. Deras respektive uppvaknande är rörande i sin stillsamma alldaglighet.

Furmark skildrar deras förvandling i enkla men uttrycksfulla teckningar där varje ängsligt tvivlande ögonkast och defensivt uppdragna axlar fångas med precision. Färgläggningen i akvareller accentuerar karaktärernas inre liv. De dova gråskalorna i avsnitten om Alberte markerar inte bara tidshoppet utan förstärker även det tysta lidandet under patriarkalt förtryck. Barbros isolering från omvärlden understryks i sin tur av kalla isblå toner som bryts av med försiktigt gult när hon fantiserar om sin egen frimodighet. När vändpunkten slutligen kommer, i ett kort flyktigt ögonblick, svämmas rutorna över av bultande rött. Det är rasande skickligt utfört.

Anneli Furmark gör stor konst av livets små men avgörande ögonblick.

Naturen spelar ofta en avgörande roll i Furmarks historier, och En sol bland döda klot är inget undantag. Landskapen i hennes böcker, som den bohuslänska skärgården i Fiskarna i havet och den karga, isländska ödemarken i Jordens medelpunkt, blir både en katalysator för konflikter och en reflektionsyta för hennes lite vilsna individer att spegla sig i. Här är det de nordnorska fjällen som kastar sina långa svarta skuggor över kvinnornas strävanden. För Alberte utgör de ett konkret fysiskt hinder för hennes frigörelse; för Barbro utgör de ytterligare en mental tröskel, ännu ett hot att undvika. Mot bokens slut verkar de ha skiftat betydelse: ”Om jag gick upp där skulle jag försvinna”, suckar Barbro ödmjukt, som ett erkännande av sina våndors futtighet jämfört med deras monolitiska oföränderlighet.

Vid det laget har isen brutits och en ny livsresa påbörjats. I framtiden hägrar Paris.

Anneli Furmark gör stor konst av livets små men avgörande ögonblick. Hennes huvudpersoner, alltför mänskliga och igenkännliga i sin lite trubbiga ofullkomlighet, fångas alltid med skarp blick och ömsint värme när de gör sina vägval. Hon är helt enkelt bäst i Seriesverige på lågmäld psykologisk realism. En sol bland döda klot befäster den positionen ytterligare.