Åsa Grennvall: Jag håller tiden (Syster förlag)

Medelåldern gör märkliga saker med dig och din syn på omvärlden, och inte minst dina föräldrar. I samma takt som du själv växer, fysiskt och andligt och ofta mödosamt, så liksom krymper de inför dina ögon. När livserfarenheterna adderas och perspektiven vidgas börjar de framträda i ett nytt, skarpt och avslöjande ljus. Barndomens självklara och orubbliga referenspunkter, betraktade med villkorslös kärlek, börjar få tidigare oanade nyanser. Det är en omtumlande process, inte bara för att avgudade ideal börjar framträda som människor med egna livshistorier, fel och brister, utan också för att det bäddar för självreflektion. Du börjar se dig själv och dina handlingar med nyfiken och granskande blick, plötsligt införstådd med att du till viss del är en produkt av psykologier och maktförhållanden bortom din kontroll. Det kan bli början på en sorts senkommen frigörelseprocess.

Det där perspektivskiftet har präglat Åsa Grennvalls senaste serieromaner, och det kulminerar med Jag håller tiden, en svidande och slutgiltig (?) anklagelseakt mot föräldrarna och hur deras känslomässiga permafrost, ansvarsflykt och svek orsakat djupa och svårläkta sår. 

Runt sekelskiftet banade Åsa Grennvall väg för en hel generation unga tecknare med konfessionella självbiografiska serier som ömmade likt en rå, blottlagd nerv. Det var serier utan skyddsnät som utspelade sig mitt i det känslomässiga kaoset, där de dysfunktionella relationerna och depressionerna underströks av den emotionella omedelbarheten i Grennvalls brutalnaivistiska teckningar. Kontrasten är därför slående när Jag håller tiden inleds med en samlad, introspektiv sekvens där den äldre Åsa betraktar sig själv i badrumsspegeln – den där karaktäristiska korpsvarta gothluggen nu lite grånad och stripig – och tvingas medge att hon fortfarande inte har försonats med barndomens demoner. Med somliga saker blir man helt enkelt aldrig riktigt klar. Tonfallet är nytt och spännande; där den unga Åsa var ett primalskrik av utagerande ångest söker den äldre försoning genom förståelse. Jag håller tiden formar sig därmed till något sorts bokslut.

Jag håller tiden kan ses som en indirekt uppföljare till Åsa Grennvalls förra bok, Deras ryggar luktade så gott. Det var en fiktiv historia, om än med starkt självbiografiska drag, där huvudpersonen Jenny börjar inse hur hennes ångest bottnar i föräldrarnas systematiska känslomässiga försummelse. Det var en ursinnig och förtvivlad skildring av en vuxengeneration som svek sina allra mest grundläggande förpliktelser. Men den fiktiva fernissan blev också lite distraherande i en berättelse som av allt att döma till stora delar var självupplevd. Deras ryggar luktade så gott kändes – trots sina starka kvaliteter – som ett slags uppvärmningsövning för en uppgörelse med trauman som fortfarande gjorde för ont att tala om i direkta ordalag. Därför är det glädjande att Jag håller tiden återvänder till det självbiografiska formatet och tar upp samma konflikt med ogarderad ärlighet. Det gör den till en djupt berörande bok. 

Jag håller tiden är nu inte enbart en historia om konfrontation och uppgörelse. Åsa Grennvall är lika intresserad av att skildra nya fasetter i tillvaron som skänkt styrka, mod och tillförsikt. Det är direkt värmande att se hur den unga, misantropiska och självföraktande gothbruden växt upp till empatisk och rolig tvåbarnsmamma. Valfrändskapet med Elfriede Jelinek och konstens sublima sprängkraft skildras som livsnödvändiga livlinor. Här finns också stillsamma sekvenser av fridfull vila, som skildringen av barndomens behagligt ansvarslösa somrar hos farmodern. Serierutorna blir ett välkommet andrum av normalitet, men de får en sorglig och bitterljuv ton av att de skildrar självklarheter som förvägrats ett barn.

Grennvall målar ett porträtt präglat av en enfaldig och aningslös ondska, rent patetisk i sin paniska beröringsskräck, sitt flyktbeteende och sin ömkliga offermentalitet.

Åsa Grennvall cirklar dock hela tiden tillbaka till relationen med fadern (mamman är anmärkningsvärt frånvarande, som om hennes svek fortfarande är för stort att tala om) och hennes desperata ansträngningar att normalisera deras förhållande. Hon använder sig effektfullt av repetitioner för att visa vilket utmattande och dödfött projekt det är; ett av bokens bästa avsnitt är en lång, ordlös sekvens där hon kör hem till fadern på en och samma serpentinväg, där endast trädens lövverk indikerar de skiftande årstiderna och tiden som passerar. Trots alla försök till konfrontation förblir fadern något av en gåta. Grennvall målar ett porträtt präglat av en enfaldig och aningslös ondska, rent patetisk i sin paniska beröringsskräck, sitt flyktbeteende och sin ömkliga offermentalitet. Varje försök att avkräva ansvar är dömt att misslyckas. Grennvall lyckas faktiskt utvinna någon sorts becksvart humor ur samtalens enerverande envägskommunikation, fulla av alltmer meningslösa undanflykter. När han till slut avstår från att köra till sin dotter på grund av ett par rödljus i Katrineholm är det ett svepskäl som blir närmast bestialiskt i sin banalitet.

Den där undfallande  konflikträdslan berövar också berättelsen på sin efterlängtade katarsis; här finns ingen slutgiltig urladdning, bara ett lite snöpligt antiklimax präglat av en förvånad lättnad. En del band bör helt enkelt inte lagas, bara kapas.

Mot slutet av boken försöker Grennvall förklara sin nyvunna harmoni genom att likna livet vid årsringarna i ett träd, där barndomens trauma visserligen finns kvar och kan lokaliseras likt ett gammalt kvistskott, men som nu är inbäddat i trygga lager av ny erfarenhet. För varje år som går ökar avståndet till smärtpunkten, och den blir allt mindre i relation till levd tid. Strax därefter går hon ut i skogen, liksom underförstått att även de stammarna bär på egna skavanker och sår. I all sin enkelhet är det en vacker och drabbande bild, där Grennvall i ett slag lyckas lyfta det specifikt personliga till något allmängiltigt och i slutändan väldigt trösterikt. Det är stort.