Atomic Blonde

Regi: David Leitch
I rollerna: Charlize Theron, James McAvoy, John Goodman
Längd: 115 min

Atomic Blonde utspelar sig huvudsakligen I Berlin vid tiden för kalla krigets dödsryckningar, under de sista oroliga dygnen före murens fall 1989. Den brittiska underrättelseagenten Lorraine Broughton (Charlize Theron) skickas dit efter att en kollega hittats mördad. Hennes uppdrag är att lokalisera och hämta en Stasi-lista över spioner, inklusive den efterspanade men aldrig avslöjade dubbelagenten Satchel. Det går naturligtvis åt fanders nästan omedelbart. KGB genskjuter henne vid flygplatsen. Hennes brittiska kontakt Percival (spelad med sliskig charm av James McAvoy) slirar på regelverket och verkar trivas lite för bra i den moraliska gråzon han skapat åt sig i den undre världen. Lägg till det en ung fransyska (Sofia Boutella) med oklara motiv och det står omedelbart klart att uppdraget kommer att bli allt annat än okomplicerat. Det blir en katt- och råtta-lek med svek och dubbelspel på flera fronter där karaktärernas lojaliteter förblir dunkla in i det sista. Det senare understryks av att Berlin-äventyret är inramat av en förhörsscen där Broughton utfrågas av sina överordnade, vilket ger tittaren flera tillfällen att jämföra vad som sägs och vad som syns på bioduken. Det är alla klassiska, välbeprövade ingredienser. Men vad som på pappret låter som ett utmärkt recept för svettig spionaction blir i verkligheten en film som aldrig lyckas gå iland med sina ambitioner. Atomic Blonde fungerar utmärkt i enskilda komponenter – men inte som helhet.

Ändå har den förutsättningar för att bli en riktigt bra film. Den har en karismatisk huvudrollsinnehavare i Charlize Theron, som fick ny skjuts i karriären som actionhjältinna med sitt nyansrika porträtt av den flinthårda men desperat frihetstörstande Furiosa i Mad Max: Fury Road. Och den har en intressant regissör i David Leitch, ena halvan av duon som gjöt nytt liv i actiongenren med det hypervåldsamma Hongkong-hommaget John Wick. Det är bitvis en mycket snygg film, där förhörsrummets kliniska stål och glas kontrasteras med den sensuella neonbelysningen i Broughtons hotellrum och det regnfuktiga förfallet på Berlins gråkyliga bakgator. Och den är tonsatt med tidsenlig 80-talsmusik, med namn som Nena, Bowie, New Order och – bäst av allt – Ministry. Ändå når den aldrig riktigt fram.

Atomic Blondes största problem är att den lider av genremässig personlighetsklyvning. Filmen står med ena benet i realismen och det andra i fantastiken, ofta i en och samma scen. Precis som agenterna och infiltratörerna i filmen emellanåt ifrågasätter vilken sida de egentligen arbetar för, är Atomic Blonde kluven till vilken sorts film den egentligen är. Den blandar det stiliserade serietidningsanslaget från John Wick med den ruffiga, råbarkade realismen och den realpolitiska nerven från de tre första Bourne-filmerna, och strösslar därtill lite gråsvettig kalla kriget-paranoia a la Tinker, Tailor, Soldier, Spy på toppen. De olika anslagen skär sig mot varandra. Sättet att placera karikerade ryss-skurkar i miljöer från vår samtidshistoria ringer falskt. Blandningen av långsam spionthriller och kinetiska slagsmål gör även att tempot blir svajigt, eftersom filmen inte kan bestämma sig för om den vill odla paranoid tryckkokarstämning eller leverera högoktanig action. Åtminstone första timmen har ett par longörer när karaktärerna inte förmår engagera som personer; oförutsägbarheten i dubbelspelet kräver att de framställs mer som schackpjäser än trovärdiga individer.

Redan huvudpersonen i sig är ett symtom på Atomic Blondes inre konflikt. Det är knappast Charlize Therons fel. Hon spelar Broughton med iskallt, stålhårt fokus och visar återigen att hon har fysiken för att övertyga i actionsekvenserna. Men filmens tonvikt på spionage gör att man också måste börja ta agenternas villkor på allvar. Deras främsta tillgång är att smälta in i sin omgivning, vilket den långa, slanka Broughton sannerligen inte gör med sina höga klackar, exklusiva kappor och platinablonda hår. Atomic Blondes vilja att vara både stencool och faktuellt trovärdig gör därför att den blir varken eller.

Filmens problem gestaltar sig kanske tydligast i två slagsmålsscener. Den ena är filmens allra bästa scen, en utdragen uppgörelse i en trappuppgång och i en lägenhet där kombattanterna i likhet med Jason Bourne använder de föremål som råkar finnas till hands som vapen för att få övertaget. Här är våldet snabbt, skitigt och brutalt, där varje utdelat slag och hugg landar med fysisk kraft. Den andra är en skottlossning i en hotellsvit, filmad i sensuell slow motion med fjädrarna från de kulperforerade dunbolstren yrande i luften, en estetik som mest av allt för tankarna till John Woos epokgörande pistolbalett. Var och en för sig är det två utmärkta scener; i en och samma film blir det bara schizofrent.

Atomic Blonde är stundtals spännande och bitvis mycket snygg men aldrig halsbrytande. Mest av allt fick den mig att längta efter en annan platinablonderad actionhjältinna: Geena Davis i den underskattade Long Kiss Goodnight, en bombastiskt explosiv 90-talsklassiker som visste precis hur dum den var och omfamnade det, vågade ge sig hän åt sina excesser och därmed blev skamlöst underhållande på ett sätt som Atomic Blonde aldrig blir.