Baby Driver

Regi: Edgar Wright
I rollerna: Ansel Elgort, Kevin Spacey, Jon Hamm, Jamie Foxx
Längd: 112 min

Baby Driver, regissören Edgar Wrights kärleksfulla hyllning till heist- och flyktbilsförar-genren, är en självskriven kandidat till årets mest musikaliska film. Och då syftar jag inte enbart på det eklektiska soundtracket (med låtar av så vitt skilda akter som Queen, Carla Thomas och, något otippat, Golden Earring) som tonsätter i stort sett varje bildruta, utan lika mycket på filmspråket i sig. Baby Driver har rytmen i sitt cinematiska blod. Det är en film där toner och handling bildar ett samspelt danspar som rör sig med lekfull lätthet, följsam grace och exakt timing. Filmens allra första scen fungerar som en sorts avsiktsförklaring: En hisnande snabb rånflykt satt till tonerna av den spastiska rock’n’rollen i Jon Spencer & The Blues Explosions Bellbottoms, där varje växling, inbromsning och acceleration sker i perfekt synk med musiken. Det är en fantastisk, smittande adrenalinkick.

Men det är ett stilistiskt grepp som också är grundat i titelrollens karaktär. Ansel Elgorts unga flyktbilschaufför har tinnitus sedan en olycka i barndomen och går omkring med en hel uppsättning av olika färgkodade ipods, var och en med en mix för ett särskilt ändamål, för att i varje vaken stund kunna överrösta pipet i öronen. Musiken i lurarna präglar hans tillvaro så totalt att den till och med färgar av sig på omgivningen: När Bob & Earls Harlem Shuffle tonsätter en  promenad till det lokala fiket, filmad i en enda lång virtuos tagning, dyker textrader upp som graffiti på husväggarna. Han är till och med så beroende av att omvärlden ska vara i synk med musiken för att kunna orientera sig i den att han mitt under ett uppdrag – till rånarnas storögda förvåning – startar om en låt (The Damneds amfetaminpunkiga Neat Neat Neat) för att inte förlora fokus i körningen. Hans förhållningssätt sätter sin prägel på filmens två timmar långa speltid. Baby Driver har samma rytmiska precision i klippningen oavsett om scenen är ett flirtigt kärleksmöte på tvättomaten eller en gummibrännande flykt i 180. Det gäller till och med under skottlossningarna, där salvorna avlossas i takt med beatet. Rytmkänslan går igen även i rörelsemönster: Ansel Elgort har en bakgrund som dansare, vilket Wright drar nytta av maximalt. Filmen hade faktiskt varit otänkbar utan hans mjuka, uttrycksfulla steg. Han vet hur man kommunicerar känslor via kroppsspråk, vilket är en stor tillgång eftersom karaktären han spelar föredrar att gömma sig bakom solglasögon.

Regissören Edgar Wright har gjort sig känd för att göra nördiga hommage med lika mycket hjärna som hjärta, som hans samarbeten med Simon Pegg i Hot Fuzz och The World’s End. Baby Driver går i samma stil. Det är ett personligt drömprojekt, baserat på en idé han kläckte redan på 1990-talet. Filmen är en charmerande tuggummipop-tolkning av en genre som tidigare präglats av ordknapp, sammanbiten kontroll. Walter Hills The Driver från 1978, som får betraktas som genrens urtext, var en film om iskall professionalism, där Ryan O’Neals förare inte verkade ha någon annan drivkraft än att vara bäst i sin gren. Ryan Goslings gåtfulle huvudperson i Nicolas Winding Refns Drive var i huvudsak en modern tappning av Clint Eastwoods namnlösa hämnare från en rad westerns, men hans motiv förblev ett mysterium eftersom filmen insisterade på att likställa outgrundlighet med existentiell svärta. Elgorts Baby, å andra sidan, får både bakgrundshistoria och drivkrafter som väcker publikens medkänsla. Han har hamnat snett i tillvaron efter ett barndomstrauma, och efter att ha råkat stjäla helt fel bil står han i skuld till stadens gangsterboss (spelad av Kevin Spacey) som tvingar honom att betala av den genom att föra rånarligor i säkerhet. Han väntar på att få göra sin sista körning medan han tar hand om sin döva fosterfar och drömmer om att köra bil genom USA med en söt servitris (Lily James) på stamfiket som han förälskat sig i efter att de hittat en varm gemenskap i – vad annars? – musiken.

På så vis ansluter sig Baby Driver till heist-genrens återkommande tema om den sista stöten, den som nästan alltid är dömd att sluta i tragedi, och inte heller här går planerna som förväntat. Den kriminella världen följer sina egna spelregler och hederskodex, och hur mycket Baby än försöker intala sig att han inte är en del av den tvingas han inse att han är alldeles för djupt insyltad för att bara kunna gå därifrån. Filmen blir svartare, våldsammare och allvarligare i takt med att insatserna höjs och blir alltmer personliga. Inledningens bekymmerslösa och i stort sett konsekvensfria Grand Theft Auto-rally följs av uppdrag som börjar gå snett och där människors liv sätts på spel. Utmaningen för Baby är inte längre bara att bryta sig fri, utan att göra det med rent samvete.

Hans försök att kapa banden kompliceras framför allt av de våldsamma individer som sätter sin tillit till honom. Kevin Spacey spelar sin boss med en blandning av faderlig omsorg och kalkylerande kyla, en pragmatiker som absolut inte vill släppa ifrån sig sin lyckotrofé till förare och som framför sina hot som om de vore komplimanger. Jamie Foxx lyckas göra sin sociopatiska galning ännu mer hotfull genom att ge honom en sorts jovialisk dödsdrift. Men det stora utropstecknet är Jon Hamm, vars rånare skulle kunna vara Don Drapers onda tvilling, en man med klass och karriär som kapitulerat helt för sina mörkaste drifter. Hamm ger små glimtar av en bottenlös vrede som döljer sig under den ruffigt charmerande ytan och när han mot filmens slut släpper loss den är resultatet nästan episkt explosivt.

Till sist kan man konstatera att det finns en lite bitter ironi i att Baby Driver får premiär ungefär samtidigt som Apple meddelat att man slutar tillverka Ipod Shuffle och Nano. Men en finare dödsruna än det här, där produkten är invävd i filmens själva dna, är svårt att föreställa sig.