american-blood-coverBenjamin Marra: American Blood

(Fantagraphics)

Benjamin Marras serier omgärdas av en frän doft av pubertalt pojkrumstestosteron. Det är inte nödvändigtvis ämnat som en kritik, snarare en fråga om ett perspektiv som underlättar en rättvis tolkning. American Blood, som samlar flera av Marras tidigaste, egenutgivna serier, är en helt oironisk kärleksförklaring till de tidiga tonårens fascination för hypermaskulina styrkefantasier, gränsöverskridande gore och – naturligtvis – sex. Marra, en hängiven lärjunge till 1950-talets provokativa pamfletter som fick USA:s konservativa att slå bakut, tar hela sin ansenliga konstskolade tecknarbegåvning och applicerar den på skräpkulturens mest amoraliska kickar; Video Nasty-filmer, hårdrock, rap och barbarfantasy bildar kreativt foder till hans skarpt definierade, ibland nästan kromglänsande, illustrationer. Han är dock alldeles för självmedveten för att hans serier ska kunna avfärdas som juvenil (om än stilfull) smörja, men de är också olika framgångsrika beroende på hur väl den kommenterande undertexten kommuniceras. Gangsta Rap Posse är till exempel inte enbart en respektfull gestaltning av gangstarapens teman – där rutorna förmedlar musikens pumpande aggressiva energi utan att för den skull släta över de mer besvärande aspekterna som misogynin och antisemitismen – utan fungerar också som en satirisk känga åt den moralpanikslagna vita medelklassen som tolkade dem bokstavligt. Zorion: The Sword Lord fungerar bäst när man läser den som ett styltigt plagiat av He-Man och Conan tecknat av en finnig yngling vars enda erfarenhet av sex är tummade exemplar av Playboy. The Incredibly Fantastic Adventures of Maureen Dowd är en hysteriskt underhållande hybrid av samtidspolitisk kommentar, gamla romance-serier och halsbrytande action där (den högst verkliga) New York Time-kolumnisten stajlas som raffsetklädd Angelina Jolie-hjältinna. Annat fungerar mindre bra: Ripper & Friends är ett exempel för mycket på förgrovad barn-tv-kultur och känns som ett ganska menlöst bidrag till en subgenre som tecknare som Johnny Ryan redan förädlat till perfektion. The Naked Heroes, tecknad  i så tunna, kontrastrika linjer att figurerna liknar demonisk clip art, växer aldrig till något mer än en (om än väldigt tuff) visuell gestaltning av ett heavy metal-riff. Likaså saknar Blades and Lazers, där Marra droppar Cobra och Conan i ett universum som sprakar av Kirby Krackle, en dimension utöver det kärleksfulla hommaget.

Det är serier som konsekvent vägrar att låta sig tas på något större allvar, där metaperspektivet understryks av Marras smått fantastiska och mycket roliga författarporträtt. Men entusiasmen är smittande, inte minst om läsaren delar referensramarna. Själv påmindes jag om tiden då jag fick teckna groteska omslag till hårdrockarnas blandband på högstadiet, och blev lite varm i hjärtat av det. Det är sådant man kan bli tacksam för.

bouletBoulet: Notes vol 1: Born to be a Larve

(Soaring Penguin Press)

Numera är fransmannen Boulet (pseudonym för Gilles Roussel) ett smärre fenomen vars webserier blivit omåttligt populära. Många har säkert redan sett hans tecknade alias: En skäggstubbig, kverulantisk slashas, ritad med grova, lite rafsiga tuschstreck, som öser bittert roliga reflektioner över samtidskulturen, och vars vildvuxna fantasi och dagdrömmar ofta projiceras på vardagslunkens banaliteter. De må vara några av de främsta digitala serierna just nu, men när de nu börjar ges ut i bokform är det inte ett alldeles okomplicerat företag.

Dilemmat för webserieskapare är ju att en del av de digitala plattformarnas tekniska möjligheter inte enkelt låter sig översättas till pappersarkets statiska uttryck; Boulet har genom åren bland annat experimenterat både med subtila digitala effekter och använt scrollningsfunktionen för hisnande ändamål, och båda dessa serier kommer att upplevas fattigare när de när de väl ser tryck. Inget av exemplen finns dock representerade i den här volymen, som samlar produktionen från Boulets första år som seriebloggare. Det är en stilistiskt mycket svajig samling, vars värde huvudsakligen ligger i den kronologiska beskrivningen av en serieskapare på jakt efter ett nytt bildspråk. De tidigaste serierna är huvudsakligen självbiografiska historier av klassiskt snitt, sorterade i ordnat rutmönster och tecknade i spontan, ledig stil. De är ofta ganska roliga – en skildring av konventbesökaren från helvetet är ett tidigt utropstecken – men också lite anonyma. Avsaknaden av ett personligt tilltal är påtaglig. Vilket Boulet uppenbarligen upplever själv, eftersom han ganska snart börjar experimentera vilt med vattenfärger, färgpennor, krispiga tuschteckningar, olika abstraktionsnivåer och friare layouter. Det blir visserligen till en rätt imponerande portfolio av en stor tecknarbegåvning, men spretigheten distraherar en del. Inte för att serierna saknar underhållningsvärde: En stum svartvit sekvens av några högljudda grannar utvecklar sig till exempel till en klassisk slå i dörrarna-sexfars, och ett fnoskigt interludium som involverar ett träd och en pandakostym briserar med kinetisk energi.

Boulet börjar dock blomma ut på riktigt först när han låter dagdrömmarna och fantasin blöda in i vardagslivet, som när en batalj med en kvarglömd raclette tar sig alltmer monstruösa former. Här sås fröet till den röst vi känner igen i dag, och som även framträder i samlingens nytecknade kommentarer. På så vis är den här volymens främsta förtjänst löftet om att vi fortfarande har det bästa framför oss.

mooncop_coverTom Gauld: Mooncop

(Drawn & Quarterly)

Tom Gauld upphöjer underdriftshumor till skön konst. Han utvinner ofta en melankolisk poesi ur sina till ytan händelsefattiga och stillsamt ordknappa serier, tecknade med omsorgsfull ekonomi och varsamma korsstreck. Tidigare har han bland annat använt metoden för att kasta nytt ljus på bibliska historier, som den bitterljuva Goliath. Hans nya bok ligger däremot närmare genrehyllningarna i hans strippar för The Guardian. I Mooncop bildar science fiction-miljön fond för en skildring av den monotona ledan i en karriäristisk återvändsgränd. Titelns rafflande SF-konnotationer punkteras omedelbart av det sorglustiga faktumet att månpolisens hundraprocentigt uppklarade brott enklast förklaras med att inget finns att rapportera i en alltmer avfolkad och söndervittrande koloni. Rymdäventyrets romantiska skimmer ersätts av det byråkratiska paragrafrytteriets realiteter. Huvudpersonens flesta interaktioner är med strejkande automater och utsända robotar, medan nästan varje möte med en kolonist signalerar ett nytt avsked. Bostadsmodulerna blir gradvis färre när rymdpionjärerna tröttnar på stillheten och återvänder till jorden. Månpolisens känsloliv är outgrundligt bakom det nollställda ansiktet och ögats uttryckslösa punkt, men nog finns det ett mått av längtan i blicken när han ser upp mot hemplanetens runda blå oas, strandsatt i en händelselös, grå stenöken. Att det ändå, mitt i denna ödsliga tomhet, erbjuds en chans till mänsklig närhet blir i all sin enkelhet rörande hoppfullt.