Berit Viklund: Kaninhålet (Syster förlag)

I Berit Viklunds debutbok Kaninhålet framställs den huvudlösa förälskelsen som ett sorts distortionsfält, ett endorfinpumpande lyckorus som stör ut alla varningssignaler och sätter sunt förnuft ur spel tills det är för sent och relationen har förvrängts till något perverterat och djupt trasigt. Titelns anspelning på Lewis Carrolls Alice i Underlandet är välvald; även detta är en berättelse om en flicka som sugs in i en parallell verklighet lika förförisk som förrädisk och i slutändan destruktiv. Men här har de fantastiska elementen bytts ut mot ett högst välbekant vardagsliv, en svensk samtid där nättrollets leende lyser lika brett och falskt som Chesirekattens.

Kaninhålet ber inte om ursäkt för sin vrede; boken är en svinförbannad anklagelseakt mot en skenhelig manlighet som vägrar att konfrontera sitt eget hyckleri. ”Kan vi inte få lite blod i stället för tårar?” undrar huvudpersonen i bokens inledning, när hon har lagt förhållandet bakom sig men där öronmaskarna fortfarande äter sig djupt in i självbilden. Kaninhålet är en bok om övergrepp där våldet nästan helt och hållet är verbalt. Dialogen är vindlande och frustrerade, full av tondöva repliker, logiska kullerbyttor och självmotsägelser. Det är själva poängen. Språket sätter smutsiga fingeravtryck på själen. Viklund visar med metodisk grundlighet hur ord och mixade budskap långsamt kan bryta ner en persons självkänsla. Det gör att Kaninhålet nästan blir en sorts handbok i konsten att känna igen psykologiska övergrepp. Det känns värdefullt och angeläget.

“Viklund visar med metodisk, knappt behärskad utförlighet hur ord och mixade budskap långsamt kan bryta ner en persons självkänsla. Det gör att Kaninhålet nästan blir en sorts handbok i konsten att känna igen psykologiska övergrepp. Det känns värdefullt och angeläget.”

Det är lätt att vara efterklok, att önska att modet och ilskan och självständigheten funnits där tidigare. Men passionen dränker klarsynen i rosarött skimmer. Huvudpersonen är ung och relativt oerfaren på relationsfronten och längtar efter sitt första djupare förhållande. Så när tillfället dyker upp låter hon sig själv falla handlöst. Föremålet för hennes kärlek får vännerna att ana oråd – de har tidigare avfärdat pojkvännen som ”den störiga killen från internet” – men de förblir obrottsligt lojala och stöttande. Det är ju det vänner är till för. Deras generösa, fördomsfria kamratanda ger också boken en välbehövlig balans när förhållandet blir kladdigt klaustrofobiskt.

Det gör det ganska snart: Mannen visar sig vara en svårt lynnig person som bär på en hel del obearbetat bagage. Humörsvängningarna pendlar från charmigt nördig ömsinthet till frånvarande kallsinnighet. Kärleksbetygelser tas snabbt tillbaka dagen därpå. Han fiskar närigt efter uppmärksamhet men drar sig undan omfamningar med ett urskuldande ”jag känner mig fast”. Riktigt problematiskt blir det när osäkerheten får honom att gå i försvarsställning och bli utagerande och elak. Det finns ett drag av stingslig grymhet i hans sätt att skuldbelägga kvinnan för sina egna tillkortakommanden. Provokationerna och de nedlåtande kommentarerna från Flashback-forumen han hänger på letar sig in i samlivet och förgiftar tilliten. Som så många andra unga människor är tjejen inte helt överens med sin kropp, och hans vårdslösa omdömen får den sviktande självbilden att rämna helt. När han på fyllan överskrider en oförlåtlig gräns är hans ursäkt lika vidrig som befängd. Uttrycket ”vitt gegg” kommer att ringa i öronen ett bra tag efter läsningen, om man säger så.

Men en av Kaninhålets mest insiktsfulla poänger är att det inte behöver finnas uppsåt för att såra. Pojkvännen framstår mest av allt som beklämmande aningslös, totalt blind för sina egna inre motstridigheter. Han är typen som tror att man kan kompartmentalisera det personliga och det politiska. Därför är han oförmögen att se någon konflikt mellan sin uttalade (men förmenta) feminism och den smetiga sexismen i sina bloggposter och forumkommentarer, och frånsäger sig allt ansvar för den förvirrade smärtan han orsakar. Han tror så att säga att han både kan äta kakan och ha den kvar, och blir stött när han synas på sin bullshit. Den där ömkliga offermentaliteten gör honom till en i grund och botten rätt patetisk person. Det är inte underligt att han vältrar sig i självömkan när tjejen slutligen, äntligen finner styrkan inom sig att bryta upp.

“Han är typen som tror att man kan kompartmentalisera det personliga och det politiska. Därför är han oförmögen att se någon konflikt mellan sin uttalade (men förmenta) feminism och den smetiga sexismen i sina bloggposter och forumkommentarer.”

Kaninhålet har ett brett känsloregister som pendlar från hjärtbultande, rusig eufori, via självutplånande förtvivlan till rättmätig, ursinnig vrede. Berit Viklund gestaltar det skickligt med en begränsad men effektfull palett. Färgpaletten i rött fångar den rosaskimrande lyckan lika väl som den rödglödgade vreden. Hon tecknar med böljande, mjuka och lite lösa linjer som offrar detaljrikedom till förmån för emotionell slagkraft. Ibland är de spontant livliga på ett sätt som sveper med läsaren i den livsbejakande energin på ett dansgolv, och ibland får de en närmast gravitatorisk tyngd som när den sviktande självkänslan får huvudpersonen att smälta som mjukt vax. De ger också en köttigt organisk känsla åt de underjordiska grottor som är bokens löpande metafor, en panikångestframkallande bild för hur livsrummet krymper till kallsvettig klaustrofobi. Svärtan i historien hindrar henne inte från att ha kul som illustratör: Ibland smyger hon in en förtjusande lekfullhet i sidlayouterna, som när en fantasibild av en yppig dalkulla bryter in i verkligheten och petar killen i huvudet med bröstvårtan.

Berit Viklund tillägnar Kaninhålet till ”alla vredeskvinnor”. Den är en solidaritetshandling och ett styrkebesked för alla andra kvinnor i liknande situationer. Och för manliga läsare med någorlunda öppna sinnen erbjuder den ett alldeles utmärkt tillfälle för lite självreflektion. Det kan vara en tillnyktrande upplevelse att synas på sin bullshit. På så vis är det rentav en nyttig bok, och det är ett högt betyg.