Bitte Andersson: I slutet av regnbågen (Syster förlag)

Månen har gått ned nu och
plejaderna. Midnatt
är passerad. Tiden rinner
och jag ligger ensam.
(Sapfo, ca 600 f.kr., övers Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou)

Det finns en bildruta i I slutet av regnbågen som speglar vemodet i Sapfos dikt: Den 76-åriga Marja ligger ensam i sin säng medan tiden rinner i väg i takt med väckarklockans stadiga tickande. Hon har avskärmat sig från omvärlden efter att livspartnern Ann dött. Lamslagen av sorg och saknad framhärdar hon dagarna i en stum och depressiv känslodimma. Systerdotterns tålmodiga försök att vara till stöd och hjälp bemöts med tjurigt avvisande. Det är som om Marja bestämt sig för att återstoden av livet är något som mest ska uthärdas. Vilket förstås inte är mycket till liv alls.

Men när hennes lägenhet måste röksaneras låter hon sig motvilligt placeras på Plejaderna, ett äldreboende för hbtq-personer, uppkallat efter ovanstående strof av den lesbiska kärlekens hovpoet Sapfo. Hennes möte med de andra boende blir inledningen på ett sent men efterlängtat uppvaknande; Marja börjar gradvis återfå viljan och modet att släppa taget om det förflutna, gå vidare och tillåta sig själv att älska igen.

Homosexuell kärlek är välbekant mark för Bitte Andersson. Hon har i flera år ägnat sig åt queerfeministiska frågor både som serietecknare i fanzines, illustratör i tidskrifter som Bang, och som regissör av den flamboyanta lesbiska rockbandskomedin Dyke Hard. I slutet av regnbågen är hennes första serieroman, men berättas med ett självförtroende som avslöjar många års erfarenhet. Andersson tecknar i en behaglig, lättillgänglig stil med rena, sparsamma linjer – hennes lite trubbiga, knubbiga figurer påminner litegrann om en avskalad, mindre tuschintensiv Jacques Tardi – och klara, solida färger. Hon har också en fin känsla för rytm och komposition; erfarenheterna från filmen kan ha inspirerat hur hon inleder och avslutar varje kapitel med etableringsbilder, och hon vet hur man placerar helsidesrutor för att uppnå maximal känslomässig effekt. Det gör I slutet av regnbågen till en mycket stilsäker debut.

Boken är ett stycke prima queer feelgood, en milt humoristisk komedi präglad av inkluderande värme och positiva kärleksbudskap. Visst, en cyniker skulle kunna hävda att frånvaron av konflikter och dissonanser i livet på Plejaderna gör att historien emellanåt tänjer lite på realismen, och att den kan upplevas som något av en utopisk fantasi. Men samtidigt är det förstås Anderssons hela poäng att skapa ett idealiserat rum präglat av fördomsfri gemenskap. Och vårt behov av upplyftande historier är inget att fnysa åt, för den delen. I slutet av regnbågen stillar det suget – det här är en gripande geriatrisk gay romcom om kärlek och lust i livets slutskede, berättad med stor värme, insikt och empati.

Det är en bitvis riktigt rolig bok. Andersson utvinner en varmt humanistisk humor ur det kärleksfulla gnabbandet mellan de boende på Plejaderna, ett färgstarkt galleri av glada fjollor, ilskna aktivister och transpersoner som försonats med sina inbördes olikheter på ålderns höst och numera umgås i livsbejakande harmoni. Här finns bland annat den sprudlande positiva Benhard, kallad Millan, som knallar omkring i rosa tofflor och bjuder på sherry; den politiskt engagerade, kärva Ingela som grälar på gubbväldet i gayrörelsen; Inez som en gång hette Nacho och protesterade för Allende i Chile; och amerikanskan Rita som förtvivlat försöker nå fram till sin partner som försvunnit långt in i demensdimman.

Det är på pappret en ganska osannolik konstellation, men bredden i deras livserfarenheter ger Bitte Andersson – som inför boken intervjuade ett stort antal äldre hbtq-personer – tillfälle att vidga och fördjupa berättelsen genom att göra snabba nedslag i historien. I korta sepiatonade tillbakablickar beskriver Andersson bland annat livet i 70-talets frejdigt frigjorda kvinnoläger på danska Femø och en ung pojkes första kärleksmöte i Pakistan. Över huvud taget är den egna sexuella läggningen inte nämnvärt traumatisk i I slutet av regnbågen. I stället är det  omvärldens trångsynthet som orsakar de tydligaste smärtpunkterna. Bitte Andersson skildrar besvikelsen i att behöva ljuga om sin läggning för djupt konservativa föräldrar, och förödmjukelsen att tvingas ta farväl av sitt livs kärlek från en anonym plats i bänken längst bak i kyrkan. Här får läsaren dela den hjärtskärande sorgen att inte längre bli sedd och accepterad av gamla bundsförvanter, och dela garderobslivets ångest under 80-talets aids-panik med dess grovt homofobiska bildekaler. Men Andersson låter aldrig svärtan och smärtan ta överhanden. I slutet av regnbågen glömmer inte bort att hbtq-historien är full av hårt vunna strider mot fördomar och oförrätter, men här bildar de en lite sorglig klangbotten för att huvudpersonernas nuvarande harmoni ska kännas än mer välförtjänt.

När Marja börjar finna sig tillrätta i den här nya gemenskapen, med filmkvällar och gemensamt bak, ställs hon inför ett smärtsamt personligt dilemma. Å ena sidan vill hon bejaka hur länge återhållna känslor börjar vakna till liv, å andra sidan kämpar hon med skuldkänslor över att släppa taget om Ann. Hennes inre konflikt utspelas som inbillade samtal med Ann – tecknad med skimrande spökaura – och det är talande nog den senare som driver på förändringen. Marjas största hinder att övervinna för att hitta tillbaka till livet är sitt eget inre motstånd.

Bitte Andersson skildrar Marjas gradvisa upptinande genom att låta liknande sekvenser spegla varandra. I bokens inledning äter Marja till exempel sin matlåda direkt ur plastförpackningen, ensam på sitt rum. Det känns outsägligt torftigt. Men vid ett senare tillfälle lägger hon upp maten på en tallrik, drar in doften i näsan och går ut till matsalen. I all sin enkelhet är det ett träffande sätt att illustrera hur livslusten återvänder.

Och eftersom I slutet av regnbågen inte drar sig för att omfamna den romantiska komedins mest utslitna klyschor (Andersson illustrerar till och med ett kärleksmöte med ett love train som kör in i en tunnel – wink wink) når berättelsen naturligtvis sitt klimax under en dans, under klar natthimmel, med stjärnfall och allt. Det hade kunnat bli för mycket, men känns i sammanhanget helt självklart. Vi förtjänar att få ett och annat lyckligt slut.