Charlie Christensen: Arne Anka - Mentala selfies (Kartago)

Charlie Christensen: Arne Anka – Mentala selfies (Kartago)

The Return utropar en hotfull silhuett på den reklamaffisch som är ett återkommande inslag i stadsbilden i Anförande kring den mänskliga värdigheten, den långa serie som utgör merparten av det nya Arne Anka-albumet. Men återkomsten av vad? Vilken sorts ondska är det som åter kastar sin skugga över vår trygga tillvaro? Charlie Christensen gör ett försök att demaskera detta civilisationens spöke, men svaret kanske inte är fullt så självklart som man vill tro.

”Du skall ha makt att degenerera till lägre former som är djuriska, du skall ha makt att enligt din själs beslut regenereras till de högre former som är gudomliga.” Så talar Gud till människan i Pico della Mirandolas renässansmanifest Tal om människans värdighet från 1488. Det finns något moraliskt uppfordrande i de där raderna som gör dem brännande aktuella mer än 500 år senare, i en tid då de humanistiska upplysningsidealen utmanas av populismens irrationella och reptilhjärneprimitiva brölande och längtan efter en moralisk tvärsäkerhet får alltfler att åsidosätta vanlig, anständig medmänsklighet. Hos Pico della Mirandola har människan lika stor potential för grymhet som för nåd och framsteg, men det är upp till oss själva att förvalta den fria viljan och bygga den framtid vi vill ha. Med stor frihet följer ett stort ansvar. Det finns alltid ett val.

Charlie Christensens Arne Anka har roat sin publik med sina bittra kommentarer om samtidsfenomen i över 30 år nu. I Mentala selfies, det tolfte albumet i ordningen med den kvackande kverulante kulturarbetaren, placerar Christenssen fyllefilosoferandet i en tradition av europeisk kafékultur, där frispråkig dialog byggde broar över kulturella och religiösa klyftor och besökarna såg sina meningsmotståndare som människor. Zekes bar – en bastion för toleransen? Det är lätt att glömma, men under de spritosande, pessimistiska ordsvadorna och de drastiskt formulerade metaforerna har Arne Anka alltid präglats av ett starkt grundläggande patos och en djup besvikelse över en mänsklighet som ständigt misslyckas att leva upp till sin potential. Picos ord bildar på sätt och vis ett tema för hela serien: Vi kan väl bättre än så här?

“Under de spritosande, pessimistiska ordsvadorna och de drastiskt formulerade metaforerna har Arne Anka alltid präglats av ett starkt grundläggande patos och en djup besvikelse över en mänsklighet som ständigt misslyckas att leva upp till sin potential.”

Anförande kring den mänskliga värdigheten är en sorts fristående fortsättning till De långa skuggornas dag från förra Arne Anka-albumet Dagbok från Svitjod. Det var en sorts touretteskadad moralfilosofisk diskussion om hur bildning inte är någon garanti mot fascismens förföriska budskap genom att ta avstamp i filosofigiganten Martin Heideggers nazistsympatier. Men där den serien föranleddes av Sverigedemokraternas framgångar så tar den nya avstamp i den islamistiska terrorn. Nyhetstelegrammen om Charlie Hebdo, Bagdad, Bataclan och Nice löper som en röd tråd genom serien, återkommande påminnelser om vår kapacitet för omänsklig brutalitet. Jag skriver vår och inte deras, för en av Christensens avsikter är att visa hur konfliktlinjen inte går genom kristendom och islam, utan tolerans och intolerans.

Anförande består av två parallella, växelverkande historier: Det är dels en skildring av ankans försök att förstå samtidens grymheter genom Picos skrifter, dels en historisk återblick till renässansens Florens där Leonardo da Vinci och Macchiavelli gräver i omständigheterna kring Picos för tidiga död. Florensavsnitten ger Christensen utrymme att briljera i miljöskildringar, och det är otvivelaktigt rätt kul att se Arne, Krille och Zeke rumla runt i nya, historiska varianter av sig själva. Men de är inte bara ett tillfälle för Christensen att spänna tecknarmusklerna på ett sätt som han inte gjort sedan Röde Orm, de är framför allt en nödvändig komponent i hans försvarstal för toleransen.

Christensen bygger paralleller mellan de olika tidslinjerna för att visa hur fördomar och hat kan kläs i olika religiösa skrudar. IS-soldaternas mördande av homosexuella är inte nämnvärt annorlunda än den katolska kyrkans förföljelser under medeltiden. Dagens antisemitism står i skarp kontrast mot hur islam för 500 år sedan behandlade judarna med vördnad och respekt. Och så vidare. Florens blir hos Christensen ett sorts idealsamhälle, där homosexuella genom olika historiska omständigheter fick en relativ fristad och de fredliga kulturkrockarna bildade fundamentet utifrån vilket Pico della Mirandola, influerad av både judisk kabbalah och hermetisk mysticism, kunde börja formulera en religionsöverskridande humanism. Christensen argumenterar för att individens frihet att få vara sig själv helt enkelt är något som vi alla vinner på som kollektiv.

Bildning och upplysning är den trångsynta enhetslärans fiender. Det är ingen tillfällighet, som Christensen låter Arne konstatera, att IS jämnar historiska monument med marken i sina försök att utradera alla möjligheter till perspektiv. Här finns en pervers metod. Ett återkommande inslag i Anförande är Stockholms stadsbibliotek. Christensen tecknar Gunnas Asplunds byggnad närmast vördnadsfullt, i perspektiv som får den att likna ett tempel. När Arne Anka i slutet av serien blickar ut över all denna samlade kunskap sjunker insikten in att samma krafter som raserade Palmyra skulle vilja reducera även denna plats till en hög av grus. Men också att det är en hårt förvärvad tillgång som är värd att kämpa för. 

Mentala selfies inleds med ett antal ensideslånga strippar i traditionellt format. De är inte dåliga, men det finns något inövat och pliktskyldigt formulärartat över dem. Samhällskritiken går lite på tomgång. Anledningen blir tydlig när man kommer till Anförande, som brinner av ett helt annat patos och engagemang. Den fångar vår hjälplösa känsla av vrede och maktlöshet inför en fiende vi inte kan förstå rationellt och är ett brandtal för vidsyntheten i en tidsanda som verkar vilja betrakta omvärlden med skygglappar. Men den är också självrannsakande. I utkanten av flera av Christensens vidunderligt vackra och lite melankoliska Stockholmsvyer sitter frusna tiggare. De passeras okommenterade, som en tyst påminnelse om att kampen för mänsklig värdighet måste föras på alla nivåer. Silhuetten på affischen är inte ett hot utifrån, utan inifrån.