David B: Epileptisk (Placebo Press)

David B: Epileptisk (Placebo Press)

På 1990-talet var Pierre-François Beauchard – mest känd under sitt tecknaralias David B – delaktig i att vitalisera den franska seriescenen när han tillsammans med några tecknarkollegor bildade förlaget L’Association. Inspirerade av amerikanska svartvita alternativserier ville de bryta sig loss från det standardiserade europeiska albumformatet och bejaka den kreativa friheten. Beauchards främsta bidrag till denna nya generation av grafiska berättelser var den monumentala självbiografin L’ascension du Haut-Mal, utgiven i sex delar mellan1996 och 2003. När den nu ges ut på svenska under titeln Epileptisk är det årets utan jämförelse största seriehändelse. Låt oss slå fast det direkt: Det här är ett fullödigt modernt mästerverk.

Det ”stora onda” som den franska originaltiteln anspelar på är storebrodern Jean-Christophes epilepsi, en sjukdom som kastar hela familjen Beauchard in i en tumultartad tillvaro. David B:s porträtt av föräldrarnas kamp för sin son är både ömsint och förtvivlat; efter att läkarkåren kapitulerat söker de sig i ökad desperation till en lång rad av alternativmedicinska kurer, antroposofer, självutnämnda gurus, dogmatiska makrobiotiker och mystiker, medan Jean-Christophe försvinner allt längre in i ett psykiskt mörker av omväxlande förlamande apati och våldsamma vredesutbrott.

Den unge David hanterar traumat över en bror som gradvis förvandlas till en främling med hjälp av sin bångstyriga och vildvuxna kreativitet. Hans fantasivärldar håller honom sällskap när föräldrarna försummar honom i jakten på botemedel. Han kanaliserar sin ilska i enorma teckningar av blodiga slag utkämpade av historiska krigshärer. Föreställningsförmågan hjälper honom visserligen att bygga rustningar mot omvärlden men gör honom samtidigt avskärmad och ensam. Han flyr in i skogen där skugglika väsen skänker tröst. En av hans imaginära ledsagare är den döde morfadern i skepnaden av en ibis, en anspelning på Thoth, den egyptiske skrivkonstens gud – en fingervisning om att David redan har funnit det kall i livet som efter många år kommer att hjälpa honom att försonas med sitt förflutna.

Beauchard är brutalt uppriktig om det känslomässiga kaoset som rasar i honom. Han beskriver sin vrede mot epilepsin och kvacksalvarna som skor sig på föräldrarnas sårbarhet och det frustrerade hatet mot brodern som ofrivilligt kastar en lång svart skugga över familjemedlemmarnas liv. Allt eftersom Jean-Christophe sjunker allt djupare in i ett trögt och avtrubbat tillstånd brottas David med den ångestfyllda skräcken över att ett frö av sjukdomen kan gro även inom honom. I en av bokens mörkaste sekvenser blir den till och med en sorts tillflykt: David B tecknar sitt eget ansikte härjat av konvulsiva streck, en mask av smärta, när han i vuxen ålder drömmer om att själv få sjunka ner i sjukdomens hjälplöshet som en flykt från sina förlamande depressioner. 

Han beskriver sin vrede mot epilepsin och kvacksalvarna som skor sig på föräldrarnas sårbarhet och det frustrerade hatet mot brodern som ofrivilligt kastar en lång svart skugga över familjemedlemmarnas liv.

Epileptisk är en bok om kamp. David B drar paralleller mellan förfädernas strävsamma slit för ett drägligt liv och familjens tröstlösa sökande efter behandlingar och mellan historiens slagfält, arméerna på barndomens ritpapper och det invärtes kriget som ödelägger broderns kropp. David B tar bokens olika teman – släktkrönika, personlig exorcism och hyllning till kreativitetens läkande kraft – och låter dem förstärka varandra i en komplex väv. Det gör Epileptisk till ett verk som är svårt att kategorisera, men också – framför allt – till ett visuellt mångbottnat mästarstycke. David B växlar flyhänt mellan lustfyllt myllrande stridsscener, suggestiv fantasmagori och ångestsvettiga drömmar dränkta i klaustrofobisk tuschsvärta men är också stram och återhållsam när berättelsen kräver det, som när han avbildar föräldrarnas av utmattning urholkade ansikten.

De många historiska tangenterna, barndomens fantasivärldar och utvikelserna om gamla mystiker ger David B tillgång till en rik bildpoesi och visuella metaforer som ytterligare fördjupar berättelsen. Epilepsin skildras här både som ett massivt, mörkt berg omöjligt att bestiga och som en stiliserad, slingrande drake som nästan lustfyllt slingrar sig runt Jean-Christophe och vars böljande linjer återkommer i hans förvridna ansikte när kramperna tar kroppen i besittning. Det är lika vackert som omskakande.

Epileptisk är ett slösande rikt och mångbottnat verk som fortsätter att avslöja nya aspekter av sig självt även vid fjärde och femte läsningen. Det är absolut nödvändig läsning om man är det minsta intresserad av seriemediet.

(Texten är en omarbetad version av en recension som tidigare varit publicerad i Barometern.)