Mad. De största tecknarna vol 1: Don Martin 1956-1965 (Cobolt)

Är Don Martin en av tidernas mest imiterade skämttecknare? Det finns skäl att tro det – åtminstone på 1980-talet satt var och varannan skolunge och klottrade sina skrivhäften fulla med debilt leende gummigubbar med slöa ögonlock och fjompiga fysionomier. Martins omisskännliga stil var som gjord för att härmas även av otränade pennor – hans linjer är tjocka och solida, formerna antingen linjalraka eller mjukt ovala – men trots det kom ingen ens i närheten av att fånga känslan i hans illustrationer. Don Martins skenbart enkla teckningsstil är i själva verket rent humoristiskt guld, med en perfekt komisk tajming i grafisk form där skrattet ligger lika mycket i utförandet som i punchlinen. Det räcker med ett enda ögonkast på hans löjliga, struttande figurer för att fnittret ska bubbla i strupen. Det är ett starkt bidragande skäl till att Martin förblev en av MADs mest älskade tecknare under flera årtionden.

Ja, det och ljudeffekterna förstås. Herregud, ljudeffekterna. Don Martin var de onomatopoetiska uttryckens obestridliga poet. Han tänjde på alfabetets möjligheter och fogade samman bokstäverna i förnuftsvidriga kombinationer till en inspirerad och gudomligt galen glossolalia. Hans serier är ofta små symfonier av struntläten som samtidigt känns fullkomligt självklara. Natuligtvis låter det sizafitz när man släcker en cigarett i någons öga, eller foinsapp när någon rappas i nyllet med en fogsvans. Det är lika logiskt som roligt. Cobolt förlag tar fasta på detta i sin påkostade, snygga samlingsutgåva som dokumenterar Martins första årtionde på MAD: Försättsbladen och kapitelsidorna myllrar av ljud som flibadip, ga-shklurtz, bwaug-hk och sproingachonk. Men den som förväntar sig samma uttryck i själva serierna kommer att bli gruvligt besviken; där är det, åtminstone inledningsvis, anmärkningsvärt tyst. Till och med en sekvens som inkluderar en tuba saknar ljudeffekter helt och hållet, vilket skulle vara otänkbart för den senare Martin. Precis som för alla andra tog det tid innan Don Martin hittade sin eget stil, och volymens verkliga värde är möjligheten att spåra hans utveckling från oslipad förmåga till fullfjädrat och särpräglat humorproffs. Att man samtidigt har väldigt roligt är förstås en välkommen bonus.

“Han tänjde på alfabetets möjligheter och fogade samman bokstäverna i förnuftsvidriga kombinationer till en inspirerad och gudomligt galen glossolalia. Hans serier är ofta små symfonier av struntläten som samtidigt känns fullkomligt självklara.”

När Don Martin stegade in på redaktören Al Feldsteins kontor 1956 befann sig MAD i fritt fall. Den tidigare redaktören Harvey Kurtzman hade lämnat tidningen efter en ägarstrid med förläggaren Will Gaines och tagit hela tecknarstaben – inklusive tongivande illustratörer som Will Elder och Jack Davis – med sig för att starta det Hugh Hefner-finansierade (och mycket kortlivade) humormagasinet Trump. Feldstein – som inte bryr sig om att dölja sitt bittra förakt för Kurtzman i bokens förord – var alltså i desperat behov av nya tecknarförmågor för att över huvud taget kunna fortsätta ge ut tidningen. Don Martin var relativt oprövad med bara en handfull illustrationsjobb och några jazzkonvolut för Prestige Records på sitt cv, men Feldstein såg potential i hans svartsynta, morbida skämtteckningar och gav honom chansen. Valet var symtomatiskt för den riktning som MAD skulle ta med Feldstein vid rodret. Under Harvey Kurtzman hade tidningen odlat en snabbkäftad syntes av social satir och popkulturell parodi, bildsatt med teckningar packade med visuella skämt i marginalerna. Det var en typ av intellektuell crazyhumor som krävde sin införstådda – och framför allt vuxna – läsekrets. Under Feldstein blev MADs anslag både bredare, enklare och rakare, där tecknare som Antonio Prohias och Sergio Aragonés bidrog med skämtteckningar som kanske var mindre konceptuellt raffinerade men som slog an en ton hos efterkrigstidens babyboomers. Kurtzmans MAD kommer sannolikt alltid att förbli konnässörernas val, men det var under Feldstein som tidningen blev ett verkligt masskulturellt fenomen. Och en starkt bidragande faktor till det var Don Martin, den galnaste av dem alla.

Men det skulle ta ett tag innan Don Martin finslipat den stil som gjorde honom till en favorit för flera generationer ungar. De första publicerade sidorna från hösten 1956 visar upp en tecknare som har långt kvar till sitt personliga uttryck och som fortfarande är starkt influerad av föregångare som Virgil Partch. Teckningarna är närmast väsensskilda från Martins senare alster: Hans linjer är tunna och spretiga och fulla av nervig energi, kompositionerna är plottriga och stökiga. Figurernas ansikten korsas av expressiva streck för att framhäva deras lidande. Det är nästan så att den svarta humorn slår över i det groteska.

Något år senare hade Martin justerat sin tecknarstil efter råd från Feldstein. Figurerna är i allmänhet korta, knubbiga och kantiga och saknar den där karaktäristiska elastiska spänsten. Och till skillnad från framtidens ganska godmodiga jönsar har de här ofta ett drag av uppsåtlig grymhet – ofta framhävt av kallsvettiga, orakade anleten – vilket gör att en del av seriesidorna blir mer morbida än absurda, trots att själva humorn förblir oförändrad. Men redan här kan man också ana fröerna till det som skulle bli Martins signum, som den där lite sinnesslöa uppsynen med sömniga ögonlock och de bisarrt långa dojorna som viker sig i naturvidriga vinklar. Under de följande åren genomgår Martins figurer en gradvis metamorfos: De knappliknande näsorna växer till hängande köttkranar, överläpparna krymper i takt med att hakorna växer, och kroppshyddorna töjs och tänjs allt eftersom han fokuserar mer på den fysiska uttrycksfullheten. Don Martin hämtade gärna inspiration från gammal slapstick, vilket bland annat Snickarlärlingarna från1960 är ett utmärkt exempel på: Det är en uppvisning i hastigt eskalerande förstörelse som förvaltar arvet från Helan och Halvans klassiska kortfilm Big Business

Över huvud taget får Don Martins skämtserier med åren ett allt tydligare performativt drag, som vore de en tecknad form av vaudeville – låt vara av en ganska absurd variant. Två serier, från 1960 och 1963, som båda utspelas i en operationssal ger tillfälle att studera Martins utveckling som skämttecknare: I den senare har figurteckningarna blivit mer löjeväckande, mimiken och gestikuleringarna mer plastiska och pantomimartade. Martin arbetar allt oftare med statiska bildvinklar rakt framifrån och låter dessutom figurerna möta läsarens blick genom rutan med en återhållsam och milt förbryllad uppsyn som blir en effektfull kontrapunkt till de fysiska krumbukterna. Sådana inslag förstärker känslan av att läsaren bevittnar pajaskonster framförda på en scen, vilket gör smärtorna lättare att uthärda. Det är en sorts fysisk teater lika obekymrad av orsak och verkan som Tom och Jerry.

Och samtidigt som Don Martin renodlar det grafiska uttrycket börjar det gradvis väsnas lite i bakgrunden. I början är hans sparsamt använda ljudeffekter rätt konventionella: Explosioner låter KABOOM och FOOM. Men en bit in på 1960-talet börjar han experimentera mer med uttrycksmöjligheterna. Serien Ett hembesök från 1962 är i sig en ganska simpel fysisk komedi men där Martin utvinner stor humor genom att skifta vokaler i ljudeffekterna: Från schloop och schlep till schlip och schlap. Därefter blir han alltmer kreativ: Ett blygsamt poit här och ett bplflt där visar vägen för mer slagkraftiga – i bokstavlig mening – ljud som thwap och schklurt. Effekten av att läsa hans serier i sekvens blir inte helt olik att poppa popcorn – det här är de första löftesrika knäppen inför det efterlängtade smattret. Men det dröjer till volym 2. Den kan inte komma snart nog.