Emma Ahlqvist: Ta mig härifrån (Syster förlag)

Den svenska glesbygden är full av motsägelsefulla intryck. Å ena sidan en plats där konkursade butiker har utförsäljning, där löpsedlarna skriker ut nya rekordsiffror för arbetslösheten och där tomma ölburkar vid parkbänkarna blir en påminnelse om att en billig fredagsfylla är det enda utelivet som står till buds. En plats där den enda latten är billigt automatblask på bensinmacken och en tur till gallerian är enda helgnöjet. Det är outsägligt torftigt. Å andra sidan en plats full av värme, sammanhållning och tjurskallig integritet. En plats att återvända till, trots händelselösheten. Hur långt man än flyttar kommer man aldrig riktigt ifrån födelseorten, den förblir en personlig magnetisk nordpol. Tryggheten i det välbekanta är inget att se ner på.

Den där dualiteten verkar av någon anledning vara märkligt svårfångad. Alltför många landsortsskildringar, som till exempel den nyligen sända SVT-dokumentären Samtidigt i Hofors, får slagsida åt det förra och spär på lantisföraktet med lyteskomik och milt förklenande berättarröst. Emma Ahlqvist, uppvuxen i småländska Hjortsberga, lyckas jämförelsevis betydligt bättre i Ta mig härifrån, en utmärkt liten debutbok om livet i en namnlös svensk avfolkningskommun.

Titeln förmedlar desperationen hos de unga och livshungriga som växer upp i en håla utan framtidsutsikter.19-åriga Jessika är en av dem, en tjej så instängd av konventionerna att hon känner att livet sprungit ifrån henne trots att hon bara står på tröskeln till vuxenlivet. Hon saknar utbildning, vantrivs på ett drönarjobb i snabbköpskassan och har ett förhållande som går på tomgång. Hon skriver en opersonligt hurtig modeblogg som ingen läser, ett knappt maskerat rop på hjälp rakt ut i cyberrymden, i någon sorts förhoppning om att det ska bli hennes biljett till innelivet i storstan. Som så många andra i den åldern tror hon att en flytt i sig är lösningen på hennes vantrivsel och bli inkörsporten till ett liv som hittills förnekats henne, med nya trendiga vänner, caféer och framgångsrik yrkeskarriär.

Den typen av solipsism hade kunnat göra Jessika till en rätt osympatisk figur, världsfrånvänd och nedlåtande, men Ahlqvist ser till att ge henne en nervös och ängslig självreflektion som rundar av de kantigaste karaktärsdragen. Hon är trots allt bara ytterligare en vilsen tonåring som skäms för att hon snäser av sin valhänt välmenande singelfarsa och den hjälpsamme killen på gymmet. Hennes längtan är i grund och botten väldigt allmängiltig och lätt att relatera till; att drömma om något odefinierat annat men känna att man saknar verktygen och visionerna för att förverkliga det.

Hennes längtan är i grund och botten väldigt allmängiltig och lätt att relatera till; att drömma om något odefinierat annat men känna att man saknar verktygen och visionerna för att förverkliga det.

Emma Ahlqvist lyckas effektivt förmedla känslan av en kvävande isolation genom att återkommande placera Jessika tätt inboxad i serierutorna, avskärmad från omgivningen. Klaustrofobin förstärks av den småländska granskogen som reser sig i bakgrunden likt kompakta murar, som vore samhället ett fängelse att fly ifrån. Inte ens sex erbjuder kontakt eller intimitet. Under ett katastrofalt engångsligg – en av bokens tragikomiska höjdpunkter, skildrad med maximalt pinsam detaljskärpa – ser hon över axeln på sin partner, rakt mot läsaren, nästan vädjande. Då är det svårt att inte bli berörd.

Men Ta mig härifrån är inte bara en svartmålning av ett långsamt eroderande samhälle. Ahlqvist ser till att måla upp en nödvändig motvikt till Jessikas livsleda. Landsbygden kan ju även vara full av värme och glöd och starka livshistorier, om man förmår att se bortom sina egna fördomar. Här kan raggaren ha fler sidor bortom sitt grovsnus och sin jänkare, och den grå damen i snabbköpspersonalen kan en gång ha levt partyliv i punkerans London. Ahlqvist visar också en ömsint lojalitet med samhällets särlingar och ger en kärv integritet både åt enslingen i skogen och den tystlåtna tanten på fotbollsläktaren. Och ta träningsmatchen med tjejlaget i fotboll, präglad av sammanhållning och uppfriskande jävlaranamma. Ahlqvist tecknar sekvensen med en rå och oblygt fysisk närvarokänsla, full av skrubbade knän, snorloskor och knutna nävar, svettsvampiga fötter och hårtestar i duschavloppet. Men även omklädningsrummet kan bli en plats för drömmar: Här är det ett klämblåmärke som väcker avund och en diffus längtan efter att vara åtrådd. Det är fint skildrat och ger mersmak.

Och om boken har en svaghet så är det att tendensen till en rundmålning av ett samhälle aldrig riktigt infrias när Ahlqvist väljer att zooma in på Jessika. Jag hade gärna sett mer av bifigurerna som befolkar sidorna, och hur de relaterar till varandra. Men det är å andra sidan ett gott betyg.

Till sist ställs glesbygdsmänniskan inför valet att lämna eller stanna kvar. I bokens allra första kapitel möter läsaren en ensam och inbunden raggare som köpt myten om the american dream. Precis som Jessika tror han att ett steg ut i det okända ska lösa alla hans knutar. Amerikaresan är på håret att slå in, men i sista stund vänder han tillbaka. Det skulle kunna göra honom till en tragisk figur, men i stället ser han tillfreds och lättad ut, som om han förlikats med insikten att man visserligen kan fly från en plats, men inte från sig själv. Jessika kanske har den lärdomen kvar, när möjligheten till uppbrott slutligen dyker upp från oväntat håll. Men hon får äntligen pröva sina vingar. Det är svårt att missunna henne det.