Lilla Fridolf. Alla årsalbum 1958-1970 (Olsson förlag)

De senaste 25 åren eller så har det liksom lagt sig ett lager av antikvariskt damm över Lilla Fridolf. Rune Mobergs och Torsten Bjarres skapelse kändes väl egentligen bara samtida när den såg dagens ljus vid 1950-talets mitt, och därefter förblev Lilla Fridolf fast förankrad i decenniets konservativa familjevärderingar och ojämställda könspolitik. Det innebär, åtminstone för en modern läsare, att Lilla Fridolf börjar kännas som en något reaktionär relik redan i slutet av 1960-talet eftersom den inte förmår, eller är intresserad av, att vara i takt med tiden och spegla samhällsförändringar som de politiska och sexuella revolutionerna. Å andra sidan är det sannolikt att det var just de egenskaperna som gjorde att serien blev så älskad och långlivad; handen på hjärtat, vem hade velat se präktiga dottern Maggan revoltera mot sin borgerliga uppväxt, protestera på Gärdet och röka på? LIlla Fridolfs oskuldsfullhet är på så vis dess största tillgång. Precis som den svenska pilsnerfilmen hade sin klämkäckt obekymrade jargong finns det något oförstört och harmlöst över Lilla Fridolf som ger den kvalificerade snuttefiltskvaliteter för folkhemsnostalgiker. Sådant ska inte underskattas.

Men under 2000-talet har serien försvunnit lite under radarn och mer eller mindre reducerats till en kuriositet, svaret på en quizfråga. Det gör att tiden är mogen för en omvärdering, och den här nyutkomna samlingsvolymen gör en utmärkt insats för att återupprätta Lilla Fridolfs anseende. Lilla Fridolf – Alla årsalbum 1958-1970 åstadkommer det på flera vis. Dels sätter den serien i sin rätta kontext genom rikligt med informativt extramaterial och läsvärda essäer, och dels formulerar den ett starkt argument för att tecknaren Torsten Bjarre rättmätigt förtjänar en plats som en som en av den svenska humorseriens portalgestalter. Det är med andra ord dags för toffelhjälten att få sin revansch.

Lilla Fridolf utmärkte sig redan från början i den samtida svenska seriefloran när den debuterade 1956. Utgångsläget var gynnsamt eftersom serien var en spin-off på en omtyckt radioserie, och med tiden även filmsvit, och kunde kapitalisera på de folkkära skådespelarna Douglas Håge och Hjördis Petterssons popularitet. Men Lilla Fridolf stack ut även i tonfall och formspråk. Där svenska serier generellt var fast i en rätt insnöad provinsiell landsbygdskomik var Lilla Fridolf i stället modernt urban, och där andra författare lutade sig mot folklustspelens humortraditioner blickade manusförfattaren Rune Moberg västerut och hämtade inspiration från de amerikanska seriestripparna. Den omedelbara inspirationskällan är förstås George McManus’ Bringing Up Father (känd i Sverige som Gyllenbom), en annan serie som kretsar runt ett våldsamt instabilt äktenskap. Moberg hymlade aldrig med influenserna; i ett par rutor flyger finporslinet runt huvudet på Fridolf i vad som får antas vara ett hommage till Maggies utbrott mot den hårt prövade Jiggs. Men där stannar också likheterna. Medan McManus bygger sina konflikter runt en klassmedveten historia om arbetarmannens vantrivsel efter att ha gift in sig i societeten är Lilla Fridolf homogent och småputtrigt småborgerlig. Och där McManus, en av den amerikanska humorstrippens verkliga eleganter, med tiden utvecklade en ren och knivskarp linjeföring som inte står Hergé långt efter, så kanaliserade Torsten Bjarre i stället den mer livfulla och fysikaliska komedin hos tecknare som Chic Young, Mort Walker och E.C. Segar. Bjarre vitaliserade svensk seriekultur genom att plocka in en hel arsenal av specifika semiotiska uttryck: Dynamiska fartlinjer, smärt-stjärnor, yrselspiraler och stänkande svettdroppar gör att Lilla Fridolf briserar av kinetisk energi jämfört med konkurrenterna.

“Bjarre vitaliserade svensk seriekultur genom att plocka in en hel arsenal av specifika semiotiska uttryck: Dynamiska fartlinjer, smärt-stjärnor, yrselspiraler och stänkande svettdroppar gör att Lilla Fridolf briserar av kinetisk energi jämfört med konkurrenterna.”

Och om man nu ska försöka att formulera Lilla Fridolfs eftermäle och plats i historien så är det utan tvekan så att illustrationerna åldrats med större värdighet än historierna.

Rune Moberg, för samtiden var mest känd som omdiskuterad ledarskribent på mjukporriga bildblaskan Se, må ha intagit en progressiv och modern hållning i internationella frågor, men när det kom till könsrollerna var han tidsenligt stockkonservativ. Och Lilla Fridolf har åldrats som sämst där Mobergs pösiga gubbsjuka färgar av sig på historierna. Värst i det avseendet är 1966 års album där Fridolf tar hjälp av ett relationslexikon för att bringa lite husfrid till hemmet. Naturligtvis baktänder planerna fullständigt, men framför allt surnar själva storyn på grund av sina nedlåtande stereotyper och hur Fridolfs och Selmas grälsjuka eskalerar till en oförsonlig sotsvart antagonism. Snuskhummertendenserna stör även i 1963 års album – i övrigt ett av de bättre – där ett besök på en strippklubb i Paris skildras med tröttsamt trånande höhö-humor. Och då har vi ändå inte berört de återkommande ålderssexistiska porträtten av gamla ”skräcködlor” eller att stackars Selma gång efter annan tilldelas förklenande karaktärsdrag och får fly i panik från både möss och kor. Men innebär detta att Moberg var misogyn? Det är inte säkert. Han verkar aldrig ha något annat uppsåt än att roa sina läsare och använder de verktyg som står till buds för att uppnå det. Mest av allt var han förmodligen en man av sin tid, vilket kanske säger mer om 1950-talet än Rune Moberg själv.

Moberg har betydligt bättre träffsäkerhet i andra album. I 1964 års utgåva framträder Fridolfs släktskap med slöfocken Dagobert Krikelin när han blir chef för Stora Bilimporten och omedelbart vantrivs med näringslivets statusjakt och sociala positionsspel samt den moderna tekniken, här representerad av en bångstyrig robotiserad assistent. Men till skillnad från Blondies arbetsskygge latmask är Fridolf snarare bekväm och förändringsobenägen, och det finns faktiskt något ganska sympatiskt i Mobergs porträtt av hans vanmäktiga protester mot de högdragna konventionerna. Albumet är också noterbart för sin framställning av Selma, som bortsett från några pliktskyldiga utbrott av missriktad svartsjuka är både uppmuntrande och initiativrik och närmast sympatisk. Hon frodas i de mondäna och världsvana miljöerna, men lider av att den enda inkörsporten är via sin make. Det komplicerar bilden av Selma som bitter ragata; man får intrycket att hennes hetsiga temperament har mer att göra med husmoderns vanmakt över att aldrig få en sportslig chans att fullborda sin potential.

“Det komplicerar bilden av Selma som bitter ragata; man får intrycket att hennes hetsiga temperament har mer att göra med husmoderns vanmakt över att aldrig få en sportslig chans att fullborda sin potential.”

Ett par av de senare albumen fungerar utmärkt som underhållande och rafflande mysterier där barnbarnet Lillen får ta större plats efter att ha genomgått en förvandlingsakt från naivt storögd sanningssägare till nyfiken pojkdetektiv i Kalle Blomkvists anda. Lillen spelar också en central roll i albumet från1965, som är ett av de svagare eftersom det aldrig lyckas balansera parallellhistorierna om en kassaskåpsstöld och Lillens svartsjuka på sin nyfödda syster. Den senare storyn utmynnar bland annat i ett självmordsskämt som är så svart och desperat sorgligt att skrattet fastnar i halsen. Dessutom verkar en del sidor vara tryckta i fel ordning (sidorna 169-170 bör rimligtvis komma före sidan 167 för att stöldgåtan ska bli begriplig), men om det är ett fel som härrör från originalalbumet eller nyutgåvan är svårt att säga här.

Ett jämförande exempel på hur Torsten Bjarre utvecklades som tecknare. 1958 bär Fridolf och Selma fortfarande drag från sina levande förebilder. Tio år senare har de blivit utpräglade seriefigurer.

 

Men alldeles oavsett hur Mobergs skämt landar hos en modern läsare så är Lilla Fridolf alltid en njutning tack vare Torsten Bjarres uttrycksfulla och energiska seriekonst. Bjarre, som även skapade beredskapskomedin Flygsoldat 113 Bom och Blondie-epigonen Oskar, har en bakgrund höljd i dunkel, men sidorna i Lilla Fridolf är tillräcklig bevisföring för att säkra hans plats i den svenska seriehistorien. Det förvånar inte när man läser Johan Andreassons biografiska essä och inser hur Bjarres perfektionism sträckte sig ända till pappersval och stålpennans slipning; Lilla Fridolfs feta, solida tuschstreck kan bara vara resultatet av ett mycket målmedvetet nötande. Här får man dessutom ett välkommet tillfälle att spåra hans utveckling som tecknare under ett drygt decennium, och det är en verkligt ögonöppnande upplevelse. 1958 bär Fridolf och Selma bekanta drag från sina levande förebilder Douglas Håge och Hjördis Pettersson. Därefter renodlar Bjarre successivt stilen: Linjerna blir färre men tjockare och säkrare och figurerna mer karikerade, fortfarande igenkännliga men enklare och rundare. Mimik och gestikuleringar blir  yvigare och mer uttrycksfulla. Bjarre fortsätter också att hämta influenser från omvärlden. Framför allt den frankobelgiska skolan börjar med tiden sätta avtryck: Bifigurer hämtar drag från Peyo och en och annan silhuett för tankarna till Franquin. Strax efter 1960-talets mitt försvinner Håges karaktäristiska bockskägg från serierutorna. Därmed har Lilla Fridolf slutligen blivit en karaktär i egen rätt: En svensk humorikon vars betydelse för moderna skämtserier vi först nu kan börja uppskatta på allvar.

Men ingen diskussion om Moberg och Bjarres skapelse är helt komplett utan att beröra det högexplosiva förhållandet mellan Fridolf och Selma Olsson.1966 års album ger onekligen stöd till dem som hävdar att paret verkligen hatar varandra, och att de i brist på alternativ upprätthåller en skör terrorbalans. Men i andra album framträder allt som oftast en kärv kärvänlighet mellan munhuggandet. För lika grälsjuka de kan vara i varandras sällskap, lika vilsna och förlorade är de när de separeras. Precis som många andra strävsamma par som känner varandra utan och innan blottlägger de gärna varandras tillkortakommanden med spefull glädje och feltolkar goda intentioner. Deras oavbrutna ordkrig verkar egentligen fresta mer på omgivningen och maskerar en underliggande tillgivenhet. Ta årsalbumet för 1968, där Fridolf och Selma förliser i en eka mitt ute på sjön. Invektiven haglar medan de klamrar sig fast för att klara livhanken. Till sist kommer Lillen till undsättning i ett större fartyg. ”Dom har slutat gräla och då sjunker de närsomhelst!” skrattar han. Det framstår som en medveten metafor för deras relation. Gnabbandet är deras livsluft. Utan varandra går de under.