Fabian Göranson: Martilo och helgonet (Sanatorium)

Medeltiden var väl inte så jävla kul när allt kommer omkring; en brutal tid av död, smuts och misär där den korta jordevandringen präglades av hårt fysiskt arbete, tvivelaktig hygien och irrationell rädsla sprungen ur vidskepelsens mörker, och där förment fromma kristna ideal försvarades med blodigt våld i en ohelig allians. Men precis de egenskaperna gör ju perioden till en så rik källa att ösa ur för moderna dagars humorister. Senast i raden att lustfyllt vältra sig i epokens skruvade föreställningsvärld är Fabian Göranson. Tidigare har han bland annat skildrat politiskt motstånd och revolt i Gaskriget och gjort en utmärkt serieversion av Strindbergs infernokris, men i sin senaste bok visar han upp en ny, tilltalande sida. Det är alltid en fröjd att se en driven historieberättare släppa på hämningarna och kapitulera för infallen, och i Martilo och helgonet – den första volymen i en planerad trilogi – har Göranson skapat en komisk riddarkrönika för alla åldrar med så mycket smittande berättarglädje att det är omöjligt att inte ryckas med och dra på smilbanden.

Redan inledningen slår an tonen med ett fnoskigt humoristiskt riff på den utstuderade sadismen i de gamla helgonlegenderna. I ett litet genidrag låter Göranson sina helgon vara livs levande, vilket gör dem till ett slags vandrande reliker och hett eftertraktade troféer för statustörstande kyrkor och kloster. Här möter läsaren Martilo, en ung och driftig riddare som kastar sig in i varje dödsföraktande utmaning med oförminskad entusiasm. Han har sina skäl: Hans föräldrar har genom en besvärjelse förvandlats till möss, som han förvarar i en pung runt halsen, och enda sättet att bryta förbannelsen är att bli en sann riddare i Kristi avbild. Men att uppnå fromhet genom att hugga av huvuden är en paradox som Martilo ännu inte riktigt kommit underfund med, och hans iver att vara till lags leder honom ofta horribelt fel. Men när staden Arp hotas av belägring av den grymme greven av Alba och är i behov av ett nytt och starkare skyddshelgon anmäler han sig raskt som frivillig. Med sig på färden får han Arilone, hertigens dotter, som rymt hemifrån för att uppnå sin livsdröm att dödas av hedningar och därigenom upphöjas till helgon.

Göranson har märkbart kul med genrens troper och kantar deras resa med häxor, legoknektar, ståtrövare och – inte minst – en grupp fanatiska nunnor som gör allt för att försvåra resans mål. Tempot är högt, det är engagerande och infallsrikt och Göranson fyller textrutorna med små sidokommentarer som sprakar av språkglädje. Boken undviker också att enbart bli en pastischartad genreövning tack vare att Göranson balanserar humorn med patos och empati: Där många av bifigurerna förblir underhållande karikatyrer får den unge Martilos strävsamhet en underton av uppriktig och desperat förtvivlan som gör honom till en i grund och botten ganska rörande figur värd läsarens sympati.

Fabian Göranson tecknar bokens miljöer med tjocka, feta tuschstreck och solida, geometriskt kantiga skuggor, en stil som är lika lämpad för att frammana fuktiga, stinkande gränder som täta hotfulla skogar. Figurteckningarna är enkla men uttrycksfulla och blinkar åt de klassiska fransk-belgiska äventyren. Det gör att Martilo och helgonet emellanåt känns som den felande länken mellan Hergés Johan, Lotta & Jocko och Mike Mignolas Hellboy, och det är en stil som passar historiens barntillåtna grymheter och demoniska inslag utomordentligt väl. Det lovar gott inför fortsättningen.