Gipi: enhistoria (Nubeculis)

Gipi: enhistoria (Nubeculis)

I sina tidigare böcker har Gipi, pseudonym för den italienske serieskaparen Gian-Alfonso Pacinotti, riktat sin uppmärksamheten mot gemenskapen, drömmarna och de interna maktkamperna hos tonåringar och unga män, och hur de sammansvetsas eller skingras under yttre tryck. I Appunti per una storia di guerra (utgiven på engelska som Notes for a War Story) sattes pojkgängets lojalitet på prov i en Balkanliknande krigszons amoraliska kaos. I Le Local (engelsk titel: Garage Band) blev rockmusikens rebelliska rus en förenande faktor över klass- och åldersgränserna. Tonåren är en period av lust, vrede och eufori där vuxenlivets prövningar ännu är ett ganska avlägset och abstrakt koncept. Vilket osökt leder oss till Gipis senaste serierioman.

Om artonåringen som genom ett trollslag skulle se sitt framtida femtioåriga ansikte i badrumsspegeln skulle han dö eller spy, grubblar Silvano Landi, livskrisande författare och huvudperson i enhistoria, som nu kommit ut på svenska på Nubeculis förlag. Uppslukad av sitt arbete har Landi bränt alla sina nära relationer: Hustrun har lämnat honom, dottern har förskjutit honom och ger honom skulden för familjens splittring. Nu vårdas han på en psykiatrisk klinik efter ett nervöst sammanbrott och medicineras för hallucinationer och personlighetsupplösning. Hans anteckningsböcker är fullklottrade av teckningar av en bensinstation och ett dött träd, vars symbolvärde han envist tiger om under terapisessionerna. Men det står snart klart att de representerar en vändpunkt i två livsöden som vävs in i varandra.

Trädet återkommer i den parallella historien om Landis farfarsfar Mauro, som sett döden i vitögat i frontens helvete under första världskriget, och vars brev hem till hustrun blivit föremål för Silvanos besatthet. Det är i trädets skugga som Mauro utkämpar sin egen livskris. Efter att ha skickats ut på ett självmordsuppdrag med en stridskamrat tvingas han under några ödesdigra minuter till insikten att överlevnad kan ske på bekostnad av den egna mänskligheten. Det är en resa ner i en avgrund som kan vara alltför djup för att resa sig ur.

Silvano och Mauro tillhör båda den moderna människan, hon vars ansikte är fårat av sorg. Landi berättar en mytiskt klingande saga för sin dotter om de första människorna, vars hud var alldeles slät, men som sedan dess urholkats av tårar. Berättelsen avslutas med Silvanos eget ansikte, en smärtmask av neurotiskt skärande pennstreck. Några sidor tidigare har Mauro i ett brev återberättat en scen från den tyska aristokratin, där en baronessa – vars porslinsvita ansikte och nacke är fullkomligt släta, märk väl – klagar på hur krigens utdragna förlopp tar död på det romantiska skimret runt dödskampen. ”Ni borde uppfinna ett bättre vapen. Moderniteten kräver det”, säger hon till en uppfinnare. I droskan hem runkar han upprymt till sina pornografiska fantasier, en slående bild av den tunna linjen mellan destruktivitet och aggressiv manlig sexualitet.

Enhistoria befinner sig, precis som sina huvudpersoner, på gränsen till upplösning. Gipi gestaltar huvudpersonens inre tumult med uppbrutna kronologier och öppna sidlayouter där verklighet och drömbilder blöder in i varandra. Fraser och meningar bryts upp, formuleras om och hackas sönder i staccatoliknande strofer. Han blandar flera målartekniker, ofta på en och samma sida. Interiörerna från kliniken tecknas huvudsakligen med tunna, nerviga pennlinjer som förhöjer Landis mentala skörhet. Gipi har länge varit en mästare på stämningsfulla vattenfärger. Här ger de en fuktig tyngd åt de ödesmättade regnskyarna och vattensjuka leråkrarna som omger Mauro i skyttegravarna, och ger en varm, sensuell lyster åt den moderna storstadsnattens gatljussymfonier. Det gör enhistoria till en av årets vackraste serieromaner.

Enhistoria är i slutändan en hoppingivande berättelse om två män som tvingar sig själva att återvända från var sin personlig avgrund. ”Visst är det bara döden man ser inför döden?” vädjar Silvano i bokens inledning, en bön om att någon gång slippa ifrån sitt såriga livsbagage, ”man minns inte (…) hennes hud”. Han har fel förstås. Hundra år tidigare är det minnet av hustruns nacke som hjälper Mauro igenom sin vargtimme. Även när desperationen är som störst finns det saker att leva och kämpa för.