Guy Delisle: Hostage (Drawn & Quarterly)

Sommaren 1997 kidnappades biståndsarbetaren Christophe André av tjetjenska gangsters under sin tjänstgöring i Ingusjien och hölls därefter som gisslan i nästan fyra månader, fastkedjad vid ett element i ett tomt rum med förspikat fönster. Men även om det var en tid präglad av ångestladdad ovisshet så är Andrés historia också en berättelse om människans psykologiska överlevnadsmekanismer och hur även extrema situationer kan övergå i en ny sorts skruvad normalitet.

När den fransk-kanadensiske tecknaren Guy Delisle skildrar Andrés tid i fångenskap i sin nya serieroman Hostage handlar det förstås en hel del om de mentala knep som André tillämpar för att inte knäa under den mentala pärsen. Men hans huvudsakliga fokus är att försöka gestalta den tröstlösa tristessen och den själsmördande enformigheten i gisslansituationen. Han lyckas utomordentligt väl; Hostage är ett formalistiskt bravurnummer, en virtuos uppvisning i upprepning, konsekvens och återhållsamhet.

Hostage är en tjock bok, en bra bit över 400 sidor, där egentligen väldigt lite händer. Delisle tillåter sig inga utbroderingar om världen utanför utan håller sig konsekvent till Christophe Andrés perspektiv och hans ovisshet. Narrativet bygger framför allt på repetition. Andrés dagar följer ett inrutat mönster av mat, sömn och toalettbesök, och Delisle tecknar dem om och om igen med stringens och beundransvärd uthållighet. Hans linjer har blivit tunnare och lösare i konturerna än hans tidigare, animations-influerade verk, vilket ger teckningarna en ny, nödvändig nerv. Han arbetar nästan uteslutande utifrån sexrutiga sidlayouter – mellanrummen blir till galler som bokstavligen spärrar in André på sidan – och en urblekt palett i grått och blågrått som förstärker klaustrofobin och den sinnesavtrubbande händelselösheten. 

“Delisle tvingar på så vis in läsaren i en långsammare rytm och kalibrerar blicken att bli mer uppmärksam på de mycket diskreta skiftningar i ljus och gråtoner som han använder sig av för att gestalta tid.”

Det är en mycket medveten och väldigt effektiv metodik. Delisle tvingar på så vis in läsaren i en långsammare rytm och kalibrerar blicken att bli mer uppmärksam på de mycket diskreta skiftningar i ljus och gråtoner som han använder sig av för att gestalta tid. Monotonin i berättandet är också nödvändig för att läsaren ska kunna dela den omvälvande upplevelsen av ytterst små avvikelser: Hur en enkel oljig omelett blir en gastronomisk festmåltid och hur möjligheten att vidröra den motsatta väggen blir upphov för en svindlande frihetskänsla. Det är ett praktexempel på hur man konstruerar empati. Det strama utförandet innebär också att Delisle med mycket små medel kan skapa en hjärtbultande, thrillerartad spänning när André plötsligt har friheten inom räckhåll.

Därmed inte sagt att Hostage enbart är en ångestfylld eländesbeskrivning. Här finns också utrymme för en stillsam om än lakonisk humor, som när André försöker hålla modet uppe genom att ge sina fångvaktare namn ur Les Misérables eller tröskar sig igenom gammal militärhistoria i alfabetisk ordning. Hans genomhyggliga anständighet är smittande och rörande, hans uthållighet i kris inspirerande.

Guy Delisle slog igenom med Pyongyang, en modern klassiker om Nordkorea där han använde sig av mild, underskruvad humor för att lyfta fram absurditeterna i landets bisarra nekrokrati. Men familjeliv och vardagsbestyr gjorde att han fick allt svårare att upprepa succén – hans bok om Burma handlade oproportionerligt mycket om barnvakter och hans tegelsten om Jerusalem lyckades inte tillföra något väsentligt nytt till en av världens mest infekterade och väldokumenterade konflikter. Därefter har han givit ut några förvisso charmiga men bagatellartade volymer om föräldraskap. Hostage känns därför som en nytändning där Delisle har hittat ett nytt sätt att tillämpa sin berättarbegåvning. Det är ett kraftprov och en av årets hittills bästa serieböcker.