Hilding Sandgren: Vägarna är som tvättbrädor här (Galago)

Hilding Sandgren: Vägarna är som tvättbrädor här (Galago)

Det som händer i skogen, Hilding Sandgrens prisbelönade debutbok (som tecknades under förnamnet Hilda-Maria), följde vännerna Aida, Marre och Tess när de navigerade sig in i ett turbulent tonårsliv fullt av obrottsligt lojal vänskap, blackoutfyllor och valhänt debutsex. Det var en utmärkt serieroman, med perfekt avlyssnade dialoger och ett välobserverat vardagsliv. Men det som gjorde boken speciell var Sandgrens intresse för hur vi formas av det omgivande landskapet lika mycket som människorna omkring oss. De långa ordlösa sekvenserna av naturliv och de svepande panoreringarna över bygden fungerade inte bara som vackra illustrationer, de användes också effektivt för att gestalta tidens gång och gav berättelsen tillfälle att andas mellan dramatiken.

I Vägarna är som tvättbrädor här har Hilding Sandgren finslipat sina färdigheter ytterligare. Det börjar med en långsam inflygning i fågelperspektiv över det småländska landskapet. I mjuka blyertsteckningar fångas den stillastående landsbygdens långsamhet med vemodig lyricism. I några få ögonblicksbilder – församlingen som går ut ur kyrkan, de svarta sladdspåren som slingrar sig som serpentiner på landsvägen, den igenbommade matbutiken – fångas ett samhälle utan framtidsutsikter, där en olidlig leda lurar under idyllen. Det är en värld som är trång för unga människor med själslig växtvärk.

Ungefär två år har gått sedan den förra boken. Det är sommar och Aida, Marre och Tess har precis gått ur högstadiet. De tillbringar sin tid i stallet, festar och drömmer om epatraktorer. De har lämnat barndomens beroenden bakom sig och börjat definiera sig själva som individer med egna personligheter, drömmar och lustar – gentemot föräldrar, jämnåriga och äldre – och får lära sig den smärtsamma vägen hur hårt man kan tvingas slåss för den rätten.

Alla tre brottas med olika sorters skam. Aida lider under alkoholisthemmets tysta misär. I den första boken var fadern frånvarande och modern yster men ansvarslös; nu ligger han utslagen och drängfull medan hennes ansikte är en fårad mask, märkt av djup trötthet. Tess försöker formulera sin sexualitet inför en trångsynt och fördomsfull omgivning. Och Marre tvingas bearbeta den största bördan av dem alla efter en händelse som ställer hela umgängeskretsen på kant.

Vägarna är som tvättbrädor här blir aldrig enbart en exercis i elände. Mycket beror det på att Sandgren utrustat sina huvudpersoner med så mycket gott humör, tjurskallig integritet och vilja.

Det är tunga ämnen, men Vägarna är som tvättbrädor här blir aldrig enbart en exercis i elände. Mycket beror det på att Sandgren utrustat sina huvudpersoner med så mycket gott humör, tjurskallig integritet och vilja. Det finns något inspirerande i att se dem formulera sin egen inre styrka inför det annalkande vuxenlivets utmaningar.

Sandgren har också utvecklats ytterligare som seriekonstnär sedan debuten. Här finns en mognad och ett ännu större självförtroende i bildberättandet; hen undviker konsekvent beskrivande textrutor och låter teckningarna sköta jobbet. Se till exempel sekvensen där Aida städar upp pappans fyllespyor: Varje svabbning, sköljning och torkning tecknas med nollställd, brutal saklighet. Sidlayouten på nio rutor ger en känsla av mekanisk rutin som säger oss att Aida gjort detta alltför många gånger redan, ett ansvar som inte någon tonåring borde behöva axla. Det är exceptionellt starkt.

Sandgren arbetar skickligt med serierutorna för att skapa tempo och rytm, där långa bildsekvenser ger emotionell tyngd åt flyktiga ögonblick. En kram tar upp flera rutor över en sida så att läsaren tillåts vila i stunden och känna värmen av efterlängtad medmänsklig kontakt. En trevande kyss fångas ömsint över flera sidor, så nära att man nästan kan känna andedräkten mot huden. Och när en kväll sakta men obönhörligt urartar mot övergreppet som utgör bokens kärna bygger Sandgren gradvis upp en känsla av djupt obehag och oundviklighet genom att spränga in helsidor av allt mörkare och tätare kolsvärta. Det är den typen av konstnärligt risktagande som gör Sandgren till en väldigt intressant serieskapare att följa.

Boken slutar i en enkel trotshandling, en symbolgest för att markera sin självständighet som formmässigt bildar en sorts pendang till Det som händer i skogens sista sidor. Den första boken slutade med ett steg in i en ny livsfas; den nya boken tar ett mer definitivt avsked av det som föregått. En ny berättelse tar sin början. Styrkan i det är upplyftande.