att-misslyckas-som-ma%cc%88nniska

Joakim Pirinen: Att misslyckas som människa (Kartago) / Född ur ett svart ägg (Bonnier pocket)

”Efter befruktningen inleds, i och med den första celldelningen, döendet på allvar”, grinar en Rat Fink-liknande råtta, inlindad i bandage, med illa dold förtjusning. ”You have the right to remain silent”, säger mamman till sitt nyfödda barn med kinderna strimmiga av gråtsmetig mascara.

Välkommen till livet enligt Pirinen: En Golgatavandring kantad av besvikelser, förnedringar och lidande, där endast gravens tysta mörker skänker hopp om lindring och ro. När landets främsta serieskapare – eller vad fan, en av Sveriges största konstnärer alla kategorier – gör sin version av den enrutiga skämtteckningen blir resultatet en grotesk skrattspegel mot samtiden där skillnaden mellan det förlösande garvet och det ångestfyllda skriket är ytterst hårfin.

Inte för att det är obeträdd mark: Pirinen har ofta i sina serier skildrat existentiell ångest och samhällssjukor med lika delar karnevalisk uppsluppenhet och dadaistiskt nonsens. Men här slår han ändå något slags personligt rekord i svartsyn. Att misslyckas som människa består till stor del av muntert morbida mardrömsvisioner som parafraserar Samuel Becketts pessimism, E.M. Ciorans misantropiska aforismer och Lautréamonts grymma surrealism. Men precis som hos dem finns det hos Pirinen också något upproriskt befriande i trotset mot livslusten och stormandet mot nivelleringskulturen. Det kunde ha blivit outhärdligt om det inte varit så förbannat roligt och vällustigt.

Men vad innebär det att misslyckas som människa?

I bokens titel ryms en anklagelseakt mot vår empatiskadade samtid. Se till exempel på döda paret, vars stympade lemmar blir en fysisk representation av deras förkrympta själar, som isolerar sig i sin lyxvilla, mäter sin lycka i förmögenhet och fyller tomheten med knark och sex. Flera av teckningarna blir en gallsur påminnelse om att ondska inte är någon metafysisk storhet utan en bristsjukdom, en frånvaro. De senaste åren har vi ju åter påmints om hur skrämmande enkelt medkänslan kan tränas bort i ett individualistiskt överflödssamhälle. Det finns en stark underton av moralisk indignation när Pirinen försöker formulera en ny ikonografi för vår samtid. Han parafraserar Hieronymus Bosch och Albertus Pictor och ersätter deras fantasifulla infernon och vidunder med vågornas massgravar och svärdsvingande IS-krigare. Vad är väl helvetesvisionerna sprungna ur medeltidens vidskepliga mörker jämfört med de högst verkliga fasorna som utspelar sig på och runt Medelhavet?

Vad är väl helvetesvisionerna sprungna ur medeltidens vidskepliga mörker jämfört med de högst verkliga fasorna som utspelar sig på och runt Medelhavet?

Här framträder en värld där utomjordingar fastnar i passkontroller, Spice Girls pissar ner sig i paranoida drognojor och Fantastiska fyran överger hjälterollen för att bli kapitalets hantlangare. John Donnes rader om att ingen människa är en ö får sin moderna motsvarighet i en bild där alla skickar selfies från var sin kobbe. Den fromma förhoppningen att människan lär sig av historiens misstag punkteras i en teckning av en postapokalyptisk ödemark där det trettiotredje rikets vanställda, muterade missfoster fortfarande gormar om att döda judar. De två vanligaste ämnena i universum är väte och dumhet, som någon uttryckte det. Sådant förgås inte så lätt.

Vad döljs egentligen under civilisationens tunna fernissa? ”Älskling, vakna! Kolla! Jag har lyckats ta mig ut ur hjärnan!” ropar ett monstruöst id med enorm, droppande erektion, efter att ha frigjort sig från den sovande mannen. Som bild av ren ohämmad drift är den lika euforisk som skräckinjagande. Är det så här vi ser ut utan överjagets självcensur?

Livet blir ett gatlopp där graven är den enda givna slutdestinationen. Fiktiva figurer tävlar om vem som kommer först till ålderdomshemmet, en dödsdansvariant av tomtens julverkstad på julafton. Det är ett race där alla är vinnare: ”Yippi! Jag lyckades!” säger skelettet i sin kista, med handens knotor knutna i en triumfatorisk segergest. Döden är lika grym som demokratisk; den förhandlar inte med schack utan ger dig obotlig cancer med spefull skadeglädje och dansar i hånfull extas, men alla, från huvudfotingar till Prince, slutar som benrangel. För andra kommer döden som den stora befriaren; ”Skulle jag kunna få dö ut?” vädjar en pälsklädd elefant-anfader med tung och sorgsen blick, trött på att ha dragit evolutionens nitlott.

Allt är dock inte lidande och förtvivlan. Att misslyckas som människa består av en halsbrytande blandning av tonlägen,  idéer och infall. En råsnuskig sektion om sex är en kavalkad av rynkiga pungar, krulliga könshår och transgressioner som är alldeles för absurd för att bli särskilt anstötlig. Ett knarktema ger Pirinen tillfälle att hylla 1960-talets amerikanska undergroundikoner som Rick Griffin. Förkärleken för Hellsingska ordlekar får utlopp i fnittrigt fräcka palindrom och anagram. Här finns till och med en sektion med teckningar i färg – en sällsynthet i Pirinens produktion – där marginalerna peppras med visuella referenser till Kandinsky och Pollock.

Joakim Pirinen är en nationalklenod. Uppriktigt talat, vilket annat svenskt konstnärskap kan uppvisa samma idérikedom, bredd och ren och skär skaparglädje?

Pirinens spännvidd som bildkonstnär svindlar. Här finns allt från naivistiska skisser till en realism sprängfull av överraskande detaljer. Se på kvinnan i elaborerad elisabetansk dräkt som sarkastiskt suckar ”jag uppskattar verkligen att man försöker klä av mig med ögonen”. Det är redan från början en stark bild av att freda sin integritet, men får ytterligare djup när man inser att kjolen är broderad med anarkistsymboler, feministkors och Sara Granérs neurotiska hundar.

Samtidigt med Att misslyckas som människa kommer också pocketboken Född ur ett svart ägg, en samling skisser, lösa idéer och överblivna teckningar som lyckas vara vital seriekonst trots den anspråkslösa förpackningen. Flera av den stora bokens skämt återfinns här i andra, tidigare versioner. Penseldragen är snabbare, grövre och vibrerar av energi, som om Pirinen i febrig iver försöker få ner alla idéer från sin överhettade fantasi på papper Det är en intressant liten inblick i den kreativa processen och ofta storartad tecknarkonst i sin egen rätt.

Joakim Pirinen är en nationalklenod. Uppriktigt talat, vilket annat svenskt konstnärskap kan uppvisa samma idérikedom, bredd och ren och skär skaparglädje? ”Att skapa är att försöka utvinna evighet ur samtiden”, säger han via en av sina patenterade nallebjörnar i en ruta. Det är ingen dålig målsättning. Han är på god väg att lyckas.