Julia Gfrörer: Laid Waste (Fantagraphics)

Julia Gfrörer: Laid Waste (Fantagraphics)

Julia Gfrörer: Laid Waste (Fantagraphics)

Julia Gfrörers pestskildring Laid Waste är på många sätt en stramare historia än hennes tidigare verk, där hon mest ägnat sig åt att göra grafiskt explicita uppdateringar av den gotiska romansens erotiserade dödsdrift. Temat med själens längtan och köttets begär går igen när Gfrörer skiftar fokus till medeltiden, men stämningen här är snarare kontemplativ, närmast sakral. Laid Wastes tillvaro genomsyras av en religiöst färgad världsuppfattning, där det gudomliga straffet är lika grymt som obegripligt.

Det är ju svårt att föreställa sig i dag, men den medeltida människan – som inte hade några begrepp om smittorna som spreds av de pestloppor som avbildas efter titelbladet – måste verkligen ha uppfattat digerdödens härjningar som världens undergång. Gfrörers huvudpersoner befolkar ett kargt och avfolkat landskap där de döda dumpas i djupa diken utanför de överfulla kyrkogårdarna, om de inte lämnas på gatorna för att slitas i stycken av förvildade hundar. De apokalyptiska stämningarna gör Laid Waste, en mycket tunn volym, till tung och drabbande läsning. Men Gfrörer hittar utrymme för både oväntad skönhet och morbid humor; här blir en så enkel syssla som att baka ett bröd en sorts trotsig motståndshandling, och ett stinkande likbål blir en oväntad men efterlängtad värmekälla i en köldslagen årstid.

Gfrörer ingjuter ett lugn och stillsamt allvar i berättelsen genom att låta varje scen utspelas i låsta perspektiv i oföränderliga fyrarutiga sidlayouter. Hennes tunna, flyktiga tuschlinjer och glesa korsskuggningar, och frånvaron av solid svärta, ger illustrationerna rå emotionell nerv. Teckningarna har en skörhet som framhäver de döendes svettblanka anleten och de efterlevandes hålögda utmattning och ångest. Det är kärvt och oinsmickrande vackert.

Laid Waste är framför allt en historia om att finna modet att våga leva vidare även när världen rasar samman runtomkring oss. ”Inget spelar någon roll längre” säger en av karaktärerna med defaitistisk uppgivenhet under en desperat sorgsen kärleksakt. Men det är fel. ”Vi spelar roll”, säger en annan något senare. Så länge det finns liv finns det hopp.

Precis som mörkläggningen alltid sveper in någon del av staden i skuggor finns det berättelser som journalisten aldrig kommer att kunna belysa. Ur sarah Gliddens Rolling Blackouts.

Precis som mörkläggningen alltid sveper in någon del av staden i skuggor finns det berättelser som journalisten aldrig kommer att kunna belysa. Ur sarah Gliddens Rolling Blackouts.

Sarah Glidden: Rolling Dispatches (Drawn & Quarterly)

Sarah Glidden: Rolling Blackouts (Drawn & Quarterly)

Sarah Glidden: Rolling Blackouts (Drawn & Quarterly)

Rolling Dispatches hemsöks av vålnader från framtiden. ”Det känns som att allt arbete var förgäves. Det är inte ens relevant längre”, säger Sarah Glidden uppgivet på den allra sista sidan. Hon talar om reportageresan hon gjort tillsammans med ett journalistteam genom Turkiet, Irak och Syrien vintern 2010, precis före den arabiska våren, men hon kunde precis lika gärna prata om sin egen serieroman. Rolling Dispatches blir oavsiktligt en skildring av lugnet före stormen. Det gör inte boken ogiltig, men ger den en annan laddning än avsett. Den bedrägligt odramatiska handlingen får oroande dissonanser av vetskapen om det sönderfall och kaos som väntar. När en hjälparbetare berättar om den utbredda frustrationen och vreden hos irakiska flyktingar i Syrien är det därför inte inte bara ett vittnesmål om en humanitär kris, det ger även en bild av förutsättningarna som skapade en rekryteringsbas för IS.

Men Sarah Gliddens avsikt är inte att återge lidandet i en krishärd – hon är klädsamt medveten om sina egna journalistiska tillkortakommanden – utan att skildra förutsättningarna för journalisterna i deras arbete i en region där de betraktas med misstro. Hon berättar sin historia med metodiskt lugn och stort tålamod. Det är bokens främsta tillgång men också dess akilleshäl.

Rolling Dispatches fungerar bäst när verkligheten vägrar böja sig efter reportrarnas vilja: En amerikansk krigsveteran som återvänder till sina gamla stridsmarker vill inte ge uttryck för några skuldkänslor när han ställs inför kaoset i Irakinvasionens efterdyningar, och en irakier som figurerat i elfte september-utredningen slår ifrån sig alla invändningar om hur suspekta de slumpmässiga händelsekedjorna i hans berättelse framstår för en utomstående. Glidden har stor beundran för journalisternas envisa och outtröttliga grävande efter självinsikt hos sina intervjuobjekt, men den minutiösa dokumentationen av arbetsprocessen har en baksida. Det ständiga resonerandet och psykologiserandet berövar historien på nödvändig dramatisk framåtrörelse. Det blir ganska tjatigt, helt enkelt.

“Den minutiösa dokumentationen av arbetsprocessen har en baksida. Det ständiga resonerandet och psykologiserandet berövar historien på nödvändig dramatisk framåtrörelse. Det blir ganska tjatigt.”

Glidden gör även en del formval som motarbetar hennes syften. Hennes tecknarstil är avskalad och behaglig, med enkla men kontrollerade tuschkonturer ifyllda med mjuka och milda vattenfärger. Tyvärr är kompositionerna alldeles för statiska för att den ska komma till sin rätt. Glidden arbetar med ytterst få avvikelser utifrån en strängt symmetrisk niorutig sidlayout som ger henne alldeles för lite utrymme för att kunna variera tempo och rytm. Som en konsekvens av de begränsningarna håller Glidden hela tiden en artig distans till personerna som avbildas, vilket gör deras ansiktsuttryck kryptiska och svårtydda när de borde vara känslomässigt omedelbara. Sidlayouten drabbar även miljöerna, som visserligen är stämningsfullt återgivna men för små för att ge tillräckligt med atmosfär. Det statiska bildberättandet och den återhållsamma, jämnmodiga tonen gör att boken aldrig engagerar så mycket som den borde.

Rolling Dispatches hade kunnat bli en engagerande serieroman om journalistikens villkor och de komplexa människoöden den försöker skildra. I stället är den en djupt frustrerande läsupplevelse, alldeles för temperamentslös för sitt eget bästa.

Glädjen i att skriva en egen låt fångas med psykedelisk energi i Anya Davidsons Band for Life.

Glädjen i att skriva en egen låt fångas med psykedelisk energi i Anya Davidsons Band for Life.

Anya Davidson: Band for Life (Fantagraphics)

Anya Davidson: Band for Life (Fantagraphics)

Anya Davidson: Band for Life (Fantagraphics)

Band for Life, Anya Davidsons vitala och bitvis mycket roliga punkrockskrönika, lyckas kapsla in en del av musikens undflyende essens genom att vara lika hängiven realismen som eskapismen. Serien, som ursprungligen publicerades som följetong på hipstersajten Vice, dokumenterar det nybildade bandet Guntits vardagliga bekymmer med humor, närvaro och detaljskärpa. Jakten på sunkiga replokaler, den kaotiska första spelningen och problem med trasiga förstärkare och trånga turnéfordon borde ha hög igenkänningsfaktor för alla som någon gång spelat tillsammans. Men Davidson väljer att skildra deras med- och motgångar som ett psykedeliskt scifiäventyr befolkat av freaks och monster. Hon tecknar i en stil som lånar lika mycket från Don DeCarlos och John Stanleys tonårsromanser som Gary Panters punkiga expressionism. Men framför allt får serien sin explosiva energi från den kontraintuitiva färgläggningen, där markörpennornas skarpa neonnyanser bygger vidare på de lysergiska paletterna hos 1960-talets posterkonst. Det ger Band for Life ett närmast radioaktivt skimmer, och den blir därigenom lika mycket en visuell representation av rockmusikens energi som en följetong om ett källarbands vedermödor. Precis som tusentals albumkonvolut som föregått den presenterar Band for Life en värld som är vagt igenkännbar som vår egen, men lite coolare, lite tuffare och – framför allt – lite bättre.

För bortom de visuella och språkliga fyrverkerierna smyger Davidson även in progressiva och feministiska relationsskildringar som spjärnar emot genrens klichéer. Bandledaren Lindas sambo Claw är trots sin monstruösa framtoning obrottsligt lojal, stöttande och djupt känslosam. Ett homosexuellt förhållande präglas av sällsynt omtanke och värme. Och så vidare. Bakom sina smått groteska uppenbarelser är Davidsons figurer smärtsamt mänskliga med sina styrkor och drömmar, fel och brister, och det är kvaliteter som gör att man mer än gärna vill följa dem vidare efter det abrupta slutet.

Rockmusikens pulserande, livsbejakande energi låter sig inte omedelbart översättas till sekventiell konst, men Band for Life kommer närmare än de flesta.