Karin Gafvelin: Djupet (Syster förlag)

Djupet, titeln på Karin Gafvelins självbiografiskt färgade serieroman om sjömansliv, båtbygge och kärlek, syftar inte bara på havet på vilket stora delar av berättelsen utspelar sig. Det är precis lika mycket en metafor för den stormande förälskelse som drabbar bokens huvudperson Karin, en emotionell malström där det inledande lyckoruset gradvis glider över i något trasigt och destruktivt. Kärlekens villkor kan vara grymma och orättvisa, och Karin ställs till slut inför det smärtsamma valet mellan självutplåning och självbevarelsedrift. Djupet är en intimt personlig historia med ett episkt anslag. Den berör med sin berättelse om en på förhand dömd relation, men är i slutändan även upplyftande i skildringen av en ung kvinnas resa mot en ny och starkare självkänsla.

I bokens inledning har Karin sökt sig till den vinterskrudade ön Söderöra för att bygga en eka, nyss hemkommen efter några månader till sjöss. Hennes obändiga frihetslängtan har haft ett högt pris. Vännerna har vänt henne ryggen efter ett illa hanterat uppbrott med en flickvän. Hon och pojkvännen i Stockholm glider långsamt men ofrånkomligen isär. Stadslivet känns själsmördande klaustrofobiskt med dess ekorrhjul-puls och trånga lägenheter. Ett liv i avskildhet och hårt arbete ger tillfällig respit. När hon inte lägger bord i verkstaden skriver Karin långa, vindlande brev till James, en charmerande svenskättad amerikan hon träffat under en seglats i Västindien och som snabbt blivit hennes själsfrände. Hon slås av det paradoxala i hur man kan känna sig avlägsen den man delar säng med men samtidigt intimt nära en person på andra sidan jordklotet. Hon finner tröst i berättelsen om ensamseglaren Tristan Jones, som satt fastfrusen i den arktiska isen i två år. ”Kärlek och vänskap har inget som helst att göra med geografisk belägenhet eller avstånd, i tid eller rum”, skriver han, ord som hjälper henne att rationalisera och förlåta James’ långa brevtystnader. Karin är så överrumplad av styrkan i sina egna känslor att hon inte förmår se att det finns något oroande ensidigt i deras kommunikation. Hon låter sig villigt uppslukas av något som visar sig vara svårt att frigöra sig från.

Djupets första halva korsklipper mellan det ensliga livet på Söderöra och tjänstgöringen på skonaren Windrose, skeppet som tar henne från USA:s östkust till det karibiska paradiset St Croix och James. Karin Gafvelin har lång erfarenhet av arbete på diverse fartyg, inklusive Kalmar Nyckel och Ostindiefararen Götheborg, och det märks. Djupet ger en fängslande inblick i seglarlivets tuffa villkor. Kärleken till havet lyser igenom i beskrivningarna av de dagliga rutinerna. Livet ombord gestaltas med en förtrogen detaljrikedom och en saltstänkt, konkret lyricism som bara kan uppnås genom självupplevd erfarenhet. Det finns en en kärv poetisk laddning i beskrivningarna av hur man knyter lustappning och basar ett bord (åtminstone för en landkrabba som undertecknad). Skildringarna får också ett visuellt lyft av Gafvelins val att arbeta i skrapkartong, en tidskrävande och felkänslig teknik som ger bilderna ett robust och lite träsnittsaktigt uttryck. Gafvelin är en skicklig tecknare, och kartongens lite repiga texturer kommer till sin bästa rätt i miljöskildringarna där de ger en organisk känsla åt vågkammar, trädäck och täta lövverk. Det gör Djupet till en i långa stycken visuellt slående serieroman.

“Kärleken till havet lyser igenom i beskrivningarna av de dagliga rutinerna. Livet ombord gestaltas med en förtrogen detaljrikedom och en saltstänkt, konkret lyricism som bara kan uppnås genom självupplevd erfarenhet. Det finns en en kärv poetisk laddning i beskrivningarna av hur man knyter lustappning och basar ett bord.”

Gafvelin skildrar den familjära gemenskapen bland besättningarna med stor värme och ömhet. Det är en brokig skara, en disparat blandning vinddrivna individer som förenas i sin nomadiska vandringslust och rastlösa natur. Solidariteten och den obrottsliga lojaliteten i gruppen ger styrka när självförtroendet vacklar och i kampen med vädrets nyckfulla makter och oberäkneliga, tyranniska kaptener, och blir en tröstande famn för Karin när förälskelsen leder henne in i en nedbrytande, nedåtgående spiral.

När Karin träffar James Eklund – efternamnet är ingen tillfällighet – på St Croix hittar de omedelbart varandra i sin gemensamma entusiasm för teckning, valar och dinosaurier. Hon häpnar över osannolikheten över att finna sin tvillingsjäl på andra sidan Atlanten – i en av bokens finaste sekvenser tecknar hon deras livsöden parallellt för att framhäva deras likheter – och även om kärleken inte är romantisk från början så är den likafullt omvälvande. För första gången känner sig Karin hel och harmonisk. Men det gör henne också blind för de mörkare stråken i James’ personlighet, och det är först när han i ett brev erkänner att han lider av depressioner som hon inser att tecknen funnits där från första början. Och då är det för sent för Karin att dra sig ur.

Djupets andra del blir en gripande skildring av medberoendets psykologi och den utsiktslösa kampen för någon som varken kan eller vill låta sig räddas. Karin ignorerar omgivningens varningar att involvera sig för djupt, och hennes övertro på sin egen förmåga att lyfta James ur hans sjukdom drar in henne i en tumultartad känslomässig bergochdalbana. James pendlar mellan intensiv och karismatisk livslust under de maniska episoderna och långa perioder av grå, apatisk ångest. Hans oskuldsfulla aptit på livet börjar slå över i omognad – en person i boken jämför honom med Peter Pan – och hans sätt att leva i ögonblicket under topparna gör honom också vårdslös, impulsivt oberäknelig och kallsinnig för Karins behov. Hon investerar allt hon har i förhållandet, men får mycket lite tillbaka.

En skör obalans: Karin och James vilar i en metafor över sin egen relation.

Det är dömt att sluta i katastrof, och Gafvelin planterar tidigt ledtrådar om hur dåliga deras odds är. När Karin i bokens början anländer till USA hittar hon ett löv från rödek, och reflekterar över hur träslaget är för poröst och rötkänsligt för att duga som byggmaterial. Långt senare ligger Karin och James i en hängmatta uppspänd mellan en vitek och en rödek. Det är en på ytan rofylld bild som får en mörk underton av hur den symboliserar både deras olika karaktärer och den vacklande obalansen i deras relation. Karin är av mer robust virke än den sköra James – som är rödhårig, för att ytterligare understryka metaforen – men kan i längden inte bära upp förhållandet på egen hand.

Det är först i avskildheten som Karin hittar tillbaka till sig själv. Gafvelin för ett löpande resonemang om ensamhetens natur och villkor genom boken. Ensamheten framstår som ett tveeggat svärd i Djupet. Den kan urholka själen, som hos den före detta krigsfången Major, ett ekande tomt skal till människa som rörs till tårar av minsta fysiska beröring. Men den kan också ge tid för självreflektion och läkande, som när Karin återvänder till St Croix för att försonas med sina inre demoner och finner en ny jämvikt.

Gafvelin hittar bokens centrala metafor i en återberättad dröm: Karin dyker tillsammans med James i de mörka djupen, varpå de tillsammans stiger upp mot det glittrande solljuset och bryter vattenytan samtidigt i en känsla av frigörelse och triumf. Det är en fridfull, upplyftande bild, men den är full av falska förhoppningar. Djupets smärtsamma livsvisdom är att man ibland tvingas lämna det man älskar bakom sig för att inte själv dras ner och drunkna.