Klara Wiksten: Hjärnan darrar (Syster förlag)

Klara Wiksten: Hjärnan darrar (Syster förlag)

Det är enkelt att ta tillvaron för given när linjen går spikrak från skola via universitetsutbildning till yrkesliv. Men det kan också leda till självupptaget tunnelseende och bristande medkänsla. Arbetslinjens Sverige har litet tålamod med dem som inte står pall för produktionskraven – på grund av bokstavskombinationer, psykisk ohälsa eller missbruk – och deras hjälplöshet inför systemets förväntningar möts av allt från välvilligt oförstående till nedlåtande förakt. Wikstens rapporter från soctillvarons tröstlösa harvande i Hjärnan darrar tjänar därför som ett nyttigt korrektur till karriärbyggena, framgångssagorna och den hejiga entreprenörsandan. Boken samlar en rad skildringar från ett mentalt klippstup där även den enklaste syssla kräver en herkulisk viljeansträngning och minsta motgång kan innebära en knuff över kanten.

Hjärnan darrar är en lika ömsint som ursinnig bok om människorna i marginalen som knäar under det arbetslivets krav och konventioner. Wiksten porträtterar här ett antal personer som av en eller annan anledning fallit utanför ramarna. En del är timida och tillbakadragna, som den färglöse mannen som ledsnat på ekorrhjulet och drömmer om att leva på naturen i ett skjul i skogen; andra är bullrigt utåtriktade, som den finsk-romska kvinnan som spelar gameboy och kollar på porr. Människorna i Wikstens serier är sinsemellan väldigt olika – de är försupna, utarbetade, söndermedicinerade och nervöst anspända – men har gemensamt att de alla saknar en röst i offentligheten. Och Wiksten är hela tiden obrottsligt lojal mot alla dessa obekväma, egensinniga, svåråtkomliga och enerverande individer. När hon inte lär känna dem tillräckligt väl fantiserar hon i stället fram bakgrundshistorier: Hon föreställer sig parkbänksfyllot som lugn och trygg sjökapten, ser hjärtesorgen hos den asberusade alkoholisten i t-banan och ger den rara gamla tanten på pendeln en lesbisk kärlekshistoria. Om det är sant eller ej är inte poängen; Wiksten letar efter egenskaper och berättelser bortom diagnoserna och stämplarna i ett försök att upprätta deras människovärde. Det är en ambition som är lika värmande som uppfordrande.

Även om Wiksten ibland framställer deras avvikande beteende som en rebellisk protest mot ett sjukt system blundar hon heller inte för den verkliga destruktiviteten i missbruket och den kliniska depressionen. Allra tydligast blir detta i den såriga skildringen av en vänskap som slits itu av det själsliga mörkret. Här finns inte ett spår av romantiserad livsleda, bara ett smärtsamt erkännande av en stark inombordslig fiende. Den tafatta hurtigheten i sochandläggarnas och arbetsledarnas välvilja framställs i all sin pinsamma otillräcklighet i och med att ångesten tas på allvar.

Det finns en skenbar enkelhet och spontanitet hos Klara Wikstens avskalade, något naivistiska blyertsteckningar, men hon ger sina personer liv och karaktär med mycket små medel. Hon lyckas förmedla den avgrundsdjupa svärtan i den deprimerade blicken, den utmattade resignationen hos den utförsäkrade och den slöa sävligheten hos den som söndermedicinerats av psykofarmaka. När hon får göra potatistryck på arbetsprövningen översvämmas serierutorna av små hjärtan; det är fint men blir samtidigt också en beskrivning av passerad tid och handlingens repetitiva monotoni. Ibland smyger hon in små avväpnande och självkritiska kommentarer när hon känner att gestaltningen inte räcker till (”vet väl fan inte hur en dator ser ut”), men det är onödigt; Wiksten är en serieskapare som har full koll på sina uttrycksmedel.

Det finns två återkommande ord i Hjärnan darrar som fungerar som en sorts programförklaring. Det ena är tack. Det andra är förlåt. Även om det finns en underliggande systemkritik här så är uppsåtet först och främst personligt. Det är ett synliggörande av kantstötta individer som – medvetet eller ej – stärkt Wiksten i hennes egen resa ur ångesten genom sitt trots av samtidens uppförandekoder, och en sorts botgöring för den tacksamhet hon inte orkade visa när den egna depressionen var för svår. Boken är ett empatiskt stridsrop snarare än ett politiskt slagträ, och är desto starkare på grund av det.