Linda Spåman: Den första kvinnan (Kolik förlag)

”Jag är kvinnan du vill ska föda alla dina barn” lyder en svart ironisk text på en kvinnas t-shirt. Hon ser på läsaren med uppfordrande blick, omgiven av livlösa foster och lustfyllt slingrande ormar. Det är en bild som med provocerande rättframhet och trotsig stolthet tar avstånd från alla rosenskimrande konventioner om fertilitet och moderskap. Här framträder en kvinnoroll som inte låter sitt kön och sin sexualitet formuleras utifrån några förutbestämda ramar. Hon är en modern inkarnation av Lilit, och hon behövs.

Den senaste tiden har sett flera nedslående påminnelser om hur kvinnokroppen fortfarande är ett slagfält för andras viljor och ideologier. USA:s president Donald Trump – en man som under sin valkampanj avfärdade Hillary Clinton som en nasty woman – undertecknade ett beslut som hotar att kraftigt minska stödet till utländska abortkliniker och därmed riskera tusentals kvinnors liv och hälsa. Kort därefter kom nyheten att den ryska duman i princip avkriminaliserat våld i hemmet och gjort gifta kvinnor mer eller mindre rättslösa. Bortom de misogynt färgade lagstiftningarna fortsätter kvinnlig sexualitet att exploateras i kommersiella intressen och sociala medier fläckas ner av trakasserande troll vars påhopp pendlar från kladdig sexism till sociopatiska hot. Och så vidare, ad infinitum. Det är inte underligt att man börjar leta efter en symbol för motstånd.

Vilket leder oss till Lilit, historiens ursprungliga nasty woman och central gestalt i Linda Spåmans nya serieroman Den första kvinnan. Lilits ursprung är lika gammalt som grumligt. Hon framträder första gången som kvinnlig demon i mesopotamiska skrifter, men är mest känd från apokryfiska judiska texter som Adams första hustru, hon som skapades ur samma lera men som lämnade paradiset när hennes skamlösa drift och jämbördiga styrka inte tolererades. Till skillnad från den underdåniga Eva är Lilit en utpräglat sex- och lustpositiv gestalt som inte skäms för att ställa krav i bingen. Det är därför helt logiskt att hon i vår tid blivit en ikon för moderna wicca-utövare och radikala feminister; hon är ju urmodern för dem som vägrar att böja sig för patriarkala hegemonier. Hon är dessutom lika mordisk och kallsinnig inför sin avkomma som hon är fertil, vilket gör henne till en mycket potent symbol för någon som enligt egen utsago ”sagt nej till livet”. 

Den första kvinnan är både ett försvarstal för de egna livsvalen och en ursinnig anklagelseakt mot dem som inte kan acceptera dem. Linda Spåman visar hur frustrerande det kan vara att jonglera männens oförenliga hora- och madonna-ideal, omgivningens förväntningar på moderskap och dess passiv-aggressiva skambeläggande när de inte uppfylls.

Bokens funderingar kring sexualitet och fertilitet tar, passande nog, avstamp i ett gynekologbesök (där utsattheten skildras med naken rättframhet) för att undersöka en spiral. Därefter förgrenar sig berättelsen i betraktelser om Spåmans fascination för historiska och fiktiva dåliga flickor, normbrytarna som vägrar leva upp till samhällsidealen, och hennes knappt behärskade vrede över hur de gång på gång straffas av ömtåliga manliga egon. Den första kvinnan formulerar ett personligt manifest präglat lika mycket av upproriskt trots som frustrerad uppgivenhet; hur mycket bullshit ska man egentligen behöva stå ut med för att få vara sig själv?

Den första kvinnan formulerar ett personligt manifest präglat lika mycket av upproriskt trots som frustrerad uppgivenhet; hur mycket bullshit ska man egentligen behöva stå ut med för att få vara sig själv?”

Den första kvinnan lyckas vara både informativ och djupt personlig tack vare en vindlande och associativ berättarstruktur. I stället för att dra jämförande paralleller mellan historia och samtid upplöser Spåman gränserna mellan mytologi, religion, fiktion och biografi och kollapsar dem till ett mångfasetterat nu som är fullt av halsbrytande och drastiska sammansmältningar. Här är Paradiset en bostadsrättsförening där ärkeängeln Gabriel jobbar som elektriker. Här går Gud på drejarkurs på ABF och skulpterar Venus från Willendorf – som omedelbart får snipiga anmärkningar på sin vikt. Här är Adam en förment fin kille som inte drar sig för lite slutshaming när han misstycker om Lilits klädstil. Här läggs Lilits dotter Lamia in på psykakuten efter att Zeus gjort henne på smällen och Hera mördat hennes barn. På så sätt kondenserar Spåman flera tusen års strukturerat förtryck till några få sidor. Det är rasande och rasande roligt.

Spåman lånar även friskt ur konsthistorien och populärkulturen: Manets Frukost i det gröna blir scen för påfrestande långrandig mansplaining och Dardels dandy omger sig av självutplånande trösterskor för att lindra sin självömkan. Hon lierar sig med Glenn Closes försakade och hämndlystna älskarinna i Fatal Attraction och ger en välförtjänt känga åt hur sexualmord blivit slentrian i en deckargenre som försöker överträffa sig själv i utstuderad misogyn sadism.

Bortom den politiska slagkraften är Den första kvinnan dessutom en visuellt raffinerad serie, berättad i grafiskt slagkraftiga teckningar över helsidor och uppslag, där berättelsen byggs upp av återkommande bilder och metaforer. Ormar slingrar lustfyllt på sidorna, fertilitetssymboler som signalerar begär lika mycket som död, och får paralleller i spädbarnens blekrosa navelsträngar och Lilits vilt spretande hårtestar. Ormarna återkommer även som motiv i Lilits morgonrock och i en textil – möjligen en anspelning på Ulrica Hydman Valliens mönster Paradise – som ses både i draperierna hos gynekologen och i gardinerna hemma hos Lilit och Adam. Röda accentfärger löper som en puls av blod och lust genom teckningar som ofta är oblyga och köttigt rakt på sak i sin gestaltning av kön och barnafödslar. Den första kvinnan kan emellanåt uppfattas som konfrontativ i sin rättframhet, men får läsaren att knyta näven i solidaritet tack vare sitt smittande temperament. Spåman lyckas till och med med konststycket att använda döda spädbarn som visuellt motiv utan att det blir frånstötande. Bara det är en bedrift i sig.