utgravningen

Max Andersson Utgrävningen Förlag: Kartago. Antal sidor: 380

Drömde du något riktigt bisarrt i natt? Något som fick hjärtat att rusa, könet att bulta och svetten att pärla av lika delar äckel, fasa och upphetsning? Något som fick kinderna att rodna generat över vilka skruvade fantasier som bubblade upp ur ditt undermedvetnas djup när överjagets censor slumrade? Välkommen till klubben. Det gör dig inte speciell; det gör dig fullkomligt normal.

Det där utgör ett knepigt dilemma för serieskapare som trålar sina nattmaror på kreativt foder. I sämsta fall blir resultatet inget mer än ett uppmärksamhetstörstande skyltande med privata neuroser, en tröttsamt tävlingsinriktad självhävdelse. Men i bästa fall kan drömserierna bli välkomnande och inkluderande genom att acceptera allmängiltigheten i våra psykologiska hang-ups och ge uttryck för kollektiva ångestkänslor, och därigenom föranleda ett igenkännande leende. 

Det är lätt att förstå dragningskraften i att tillämpa drömmens oförutsägbara non sequitur-flöde som en kreativ övning i att bryta mot invanda, traditionella narrativa strukturer, men allt som oftast mynnar det ut i stilexperiment utan bestående värde. Likt drömmarna de baseras på gör formlösheten dem allt för efemära för att bli särskilt minnesvärda.

När Max Andersson, en av den svenska alternativseriens veteraner, ger sig i kast med drömgenren i sin nya serieroman Utgrävningen undviker han inte bara samtliga ovanstående fallgropar, resultatet känns dessutom välbekant och hemvant, som vore det ett helt självklart steg i Anderssons fascinerande konstnärskap. 

Anderssons groteskt humoristiska berättelser har ju alltid drivits framåt av sin egna associativa logik. Det drömskt surrealistiska anslaget fanns där redan i debuten Pixy, en urban infernovandring där de skeva perspektiven hos de tyska expressionisterna injicerades med den punkiga energin och den absurda humorn hos amerikanska undergroundikoner som Gary Panter och Kaz. Hans serier är befolkade av utstötta och vanställda karaktärer – vandrande pistoler, bilpojkar med flera – som finner förlösning i euforiskt våld i historier präglade av roadmoviens rastlösa framåtrörelse och ovissa slutdestination.

Alla de beståndsdelarna återfinns också i Utgrävningen. Serieromanen uppges vara baserad på ”verkliga drömmar” (en medvetet märklig oxymoron) och har tillkommit under en period av 18 år. Andersson har dock inte nöjt sig med att enbart transkribera sina nattliga fantasifoster rakt av. I stället har de omarbetats och fogats ihop till en sammanhållen – i ordets mest generösa bemärkelse – berättelse, ett psykosexuellt familjedrama och existentiellt mysterium där ångestframkallande klaustrofobi möter drastisk situationskomedi – ofta i en och samma ruta. Det är en ambition som har lönat sig.

Allt befinner sig i ett tillstånd av kontinuerlig förändring. Kroppar töjs, går sönder och muterar i geggiga metamorfoser.

Det börjar med att ett ansiktslöst lik hittas under köksbordet i ett underjordiskt hem. Därefter följer en vindlande och desorienterande resa genom det undermedvetnas mörkaste skrymslen där normal logik och orsakssamband är satta ur spel. Allt befinner sig i ett tillstånd av kontinuerlig förändring. Kroppar töjs, går sönder och muterar i geggiga metamorfoser. Personer tycks skifta identitet utan förvarning, som när huvudpersonens mamma helt plötsligt dyker upp som två små flickor, inte helt olika tvillingarna i The Shining. Rum och korridorer trotsar fysiska lagar och löper in i varandra i Escher-lika labyrinter. Det är ingen slump att titeln och kapitelrubrikerna för tankarna till Kafka; även här genomsyras händelseförloppet av svettig paranoia när personerna utsätts för krafter och mekanismer utanför deras fattningsförmåga.

Max Anderssons illustrationer är här om möjligt svartare och mer grovhuggna än någonsin; underjordens fukt, stank och mörker får en fysisk påtaglighet i de beckmörka tuschningarna. Valet att ha en bildruta per sida förstärker den klaustrofobiska känslan. Små krumelurer flyter omkring i marginalerna likt halvt gestaltade idéer och undermedveten bråte som när som helst kan tränga in i berättelsen (den uppmärksamme kan bland annat hitta titeldjuret från Bosnian Flat Dog, Anderssons samarbete med Lars Sjunnesson). När en av karaktärerna går genom en dörr en bit in i berättelsen försvinner marginalklottret för att strax därpå dyka upp på en tv-skärm inne i berättelsen; det är ett grepp inte helt olikt ögonblicken i David Lynchs Lost Highway och Mulholland Drive där narrativet liksom vänds ut och in och skiftar perspektiv. Men i likhet med Lynch är Andersson ointresserad av att presentera några bekväma förklaringar – det är ju drömlogikens gungflyaktiga opålitlighet som utgör seriens verkliga dragningskraft.

Utgrävningen är därmed en lika roande som oroande resa rakt ner i själens skitigaste labyrinter; en mardröm man mer än gärna återvänder till.

(Texten är en förlängd och bearbetad version av en recension som tidigare varit publicerad i Barometern)