Det Hermetiska Garaget, Jean ”Moebius” Girauds mästerverk som publicerades som följetong i tidskriften Métal Hurlant i slutet av 1970-talet, trotsar alla enkla kategoriseringar. Försök sätta fingret på berättelsen och den glider försåtligt undan likt kvicksilver. Surrealistisk spionthriller i scifi-kostym? Mystisk metafor? Kosmisk konspirationskomedi? Blodig burlesk? Farsartad fantastik? Den är allt och inget av detta och mycket, mycket mer. 40 år efter sin första publicering fortsätter den att gäcka, förbrylla och förtjusa med sin slösande rikedom av infall, influenser och impulser. Nu har den fått sin definitiva version på svenska, utgiven av Cobolt Förlag i lyxig, påkostad hardcover. Det ger en ny läsekrets möjligheten att bekanta sig med ett av seriehistoriens märkligaste och mest mångfacetterade verk.

1. Garaget har flera skapare

Det börjar med en smäll, när den olycksalige ingenjör Barnier orsakar ett haveri i ”Jerry Cornelius hermetiska garage”. Det är en lekfull, lätt surrealistisk snabbskiss på två sidor, men utifrån detta enkla scenario spinner Moebius en historia av rent sekventiellt guld.

Vem är denne Cornelius? Första gången vi ser hans ansikte är på ett fotografi, tecknat med en omsorgsfull realism och finstilta pointillistiska skuggningar som får honom att kännas mer verklig än dem som betraktar honom, som vore han nedstigen från en annan verklighet. Och det är han ju på sätt och vis också. Jerry Cornelius är den formskiftande äventyraren från Michael Moorcocks böcker, en antiauktoritär agent som här klivit in i Moebius universum; ett gåtfullt hot som bränner fram genom ödemarken i sitt jättelika bepansrade fordon.

Cornelius är en anarkistisk, androgyn antagonist på en värld som kokar av revolt. Även om han gör anspråk på garaget så är han inte dess skapare. Det är i stället den enigmatiske Grubert – majoren, magikern, kung av bönemän, mannen från Ciguri, odödlig tidsresenär – en gänglig mustaschprydd man som oftast uppträder i i kolonial uniform. Garaget är en sfärisk artificiell asteroid som Grubert övervakar från upphöjd position ombord på sitt rymdskepp Ciguri. Nu skakas garaget av upproriska frihetskämpar som kräver självständighet från demiurgen i skyn, och oron för sabotage gör att Grubert ser sig nödgad att besöka sin skapelse. Vad som följer är en psykedelisk och absurt rolig bergochdalbana.

Men även om major Grubert byggt garaget är han emellanåt medveten om att han är medspelare i en större plan, iscensatt av en osynlig och svårförutsägbar skapare. ”Moebius gillar att ställa till oreda”, konstaterar han frustrerat medan krypskyttegevärets pipa plötsligt upplöses i en svärm av små tuschprickar.

2. Garaget är ett mästarstycke i improvisation

Den improviserade serien Major Fatal, en halsbrytande, komisk genreblandning med inslag av western och fantasy som inleder den här utgåvan av Garaget, var ett lustfyllt experiment i spontant skapande som gav Moebius blodad tand. I Garaget gör han det till en medveten metod att sätta kreativt krokben för sig själv. Infallen skapar inkonsekvenser som Moebius infogar i kontinuiteten i de efterföljande kapitlens resuméer, varpå han omedelbart kastar in nya kaotiska element som måste kontextualiseras. Processen är avgörande för Garagets säregna rytm: Serien muterar oupphörligt, pulserar och andas med bångstyrig livsenergi, obunden av traditionella narrativa konventioner.

Den läsare som förväntar sig en linjär och logisk berättarstruktur kommer därför snart att gå vilse i Garagets labyrintiska vindlingar, förvillas av alla abrupta tonskiftningar och slå pannan blodig mot återvändsgränderna. För att Garaget ska komma till sin fulla rätt måste läsaren kapitulera sitt behov av kontroll och låta sig svepas med av Moebius upptäckarglädje. Då blir man å andra sidan rikligt belönad. Garaget är fri, sökande och äventyrlig som ett improviserat jazzsolo, där en falsk ton inte innebär ett misslyckande utan en öppning för nya möjligheter.

Garaget är fri, sökande och äventyrlig som ett improviserat jazzsolo, där en falsk ton inte innebär ett misslyckande utan en öppning för nya möjligheter.

3. I Garaget är inget beständigt

I Garaget är allt är plastiskt och töjbart, i ett tillstånd av kontinuerligt flux. Personer är sällan vad de först utger sig för att vara. De byter utseende och skiftar kön, ändrar karaktär eller avslöjas som robotar. Major Grubert själv är omväxlande löjlig, enigmatisk, grym och heroisk i sina olika skepnader: Som hollywoodsk filmstjärna, bredaxlad och sammanbiten, ombord på Ciguri, som karikerad cartoon på garagets lägsta nivå, som stroppig kolonialsoldat med överdimensionerad hjälm och slutligen som en högre existens, omgiven av bländande illuminens.

4. Garaget är icke bestämbart! Icke mätbart!

Även om garaget är major Gruberts konstruktion så är även han rädd för att gå vilse i dess oöverskådliga, föränderliga strukturer. Det är en värld som inte lyder under normala orsakssamband eller fysiska och geometriska lagar: Sett utifrån är garaget visserligen stort men inte oöverskådligt, men Jerry Cornelius kan trots det färdas i 500 kilometer i timmen i sin futuristiska truck under lång tid utan att nå dess ände. Garaget är i slutändan framför allt en arkitektur för Moebius’ fantasi, och är liksom den gränslöst.

En magus anländer till sin skapelse: Major Grubert delar symbol med tarotkortet Magikern, och har precis som denne tillgång till både himmelska och jordiska verklighetsplan.

En magus anländer till sin skapelse: Major Grubert delar symbol med tarotkortet Magikern, och har precis som denne tillgång till både himmelska och jordiska verklighetsplan.

5. Garaget är ett esoteriskt äventyr

Garaget är besatt av olika verklighetsplan och medvetandestadier. Boken är starkt influerad av Moebius andliga uppvaknande under sina experiment med hallucinogena svampar i den mexikanska öknen ett drygt decennium tidigare. Intresset för spirituella frågor tar sig uttryck i återkommande referenser till transcendental meditation, numerologi och mysticism. Och framför allt, precis som titeln antyder, hermetismen, en mystisk avknoppning av tidig kristendom.

Hermetisterna föreställde sig att alla olika plan i världsalltet var förgreningar från en alltomfattande men oåtkomlig gud. Det är en tanke som går igen i Garagets korresponderande våningar och kosmologi. Hermetismens tre grundpelare finns alla representerade i Garaget: När Grubert genomgår sin metamorfos till en renare och mer fullbordad version av sig själv (alkemi); i Ciguris kontroll över multiversumet och trollkvinnan Malvinas stjärnbeströdda kappa (astrologi); i Jerry Cornelius förening med den enigmatiska, centralamerikanska skyddsanden Nagualen (teurgi).

När Grubert åker ner till garaget från Ciguri blir det en sorts gudomlig immanens i scifi-tappning. Grubert, som i bokens början kallas för Magus, är bland annat en manifestation av kortet Magikern från tarotleken, han som överbryggar klyftan mellan himmel och jord (en motsvarighet till hermetismens credo ”som ovan, så ock nedan”). Magikern representeras av den liggande åttan, evighetssymbolen, ett återkommande motiv i Garaget: Den ses som en slingrande ouroboros över porten till den andra nivån, på den maskerade bågskyttens panna och i serierutornas ramar. Men samtidigt som åttan signalerar att vi vistas i Gruberts värld är den också ett sigill som ger en ledtråd till den sanna guden i vars universum allt detta utspelas: Det möbiska bandet.

Gruberts färd upp genom garagets nivåer är också en metafor för andlig transcendens: Från den tredje nivåns karikerade, storfotade figurer, via den andra nivåns realism, till den första nivån, som Grubert når först efter att ha kastat sin gamla persona och inträtt i ett högre tillstånd.

Men det finns förstås ytterligare en nivå utanför Garaget och dess observerbara universum. På bokens allra sista sida flyr Grubert ut ur berättelsen och ur Moebius kontroll och kliver in i Paris metro i vår egen igenkännliga verklighet; en scen som förebådar 2000-talets pop-gnosticism i filmer som The Matrix och Truman Show.

Samtidigt som åttan signalerar att vi vistas i Gruberts värld är den också ett sigill som ger en ledtråd till den sanna guden i vars universum allt detta utspelas: Det möbiska bandet.

6. Garaget är en hyllning till fiktionen

I Garaget kolliderar och kombinerar Moebius alla de genrer som han älskar. Han jonglerar lekfullt med konventioner hämtade från spionthrillern, klassisk science fiction (inklusive en generös dos pseudovetenskapligt pladder), westernäventyret och fantasy. Här tillåts lönnmördare, utomjordingar, fagra femme fatales och hemliga agenter samexistera i det myllrande persongalleriet. Och när Gruberts motståndare slutligen avslöjar sig översvämmas rutorna naturligtvis av hans ändlösa mundiarré, en sådan där typisk megalomanisk monolog som för tankarna till den klassiska Bondskurkens skrytsamma svada.

garaget2

Gästspel från serievärlden: Moebius stoppar in referenser till Captain America, The Thing och Karl från Snobben.

7. Garaget är ett kärleksbrev till seriekonsten

Moebius försitter inte chansen att hylla sina förebilder och inspirationskällor inom mediet. Kapitlens titlar blir till kärleksfulla hommage till Eisners The Spirit och McCays Little Nemo. Han smyger in lekfulla visuella referenser i bakgrunderna: Den uppmärksamme kan hitta både Captain America, The Thing från Fantastic Four och Karl från Snobben bland staden Armjourths invånare. En fjärrstyrd jättelik robot bär slående likheter med Fantomen. När en eld blossar upp med ett ljudligt ”SSSHHZAMM” för det tankarna till när Billy Batson förvandlas till Captain Marvel. Och när Grubert och Jerry Cornelius flyger mot den sista uppgörelsen lånas deras muskulösa poser från 1960-talets superhjältar, nu explicit laddade med de pubertala styrkefantasiernas underliggande jungianska symbolism.

8. Garaget är oförfalskad tecknarglädje

Den nya svenska utgåvan återger Garaget i dess ursprungliga, svartvita version. Det är tacksamt.1980-talets färglagda utgåva har få förtjänster, eftersom färgerna snarare slätar ut och döljer Moebius eleganta linjer och kompositioner än framhäver dem.

Moebius – utan tvekan en av 1900-talets främsta tecknare och visionärer – släpper i Garaget lös hela sin kreativa arsenal. Efter att ha slipat sina färdigheter på sidorna i westerneposet Blueberry, som ställde helt andra krav på stringens och konsekvens i utförandet, är det med påtaglig lättnad som han lösgör sig från det traditionella sekventiella bildberättandet. Frihetskänslan är smittande. Den syns i den psykedeliska arkitekturen, futuristisk och uråldrig som en arkeologisk utgrävning av en avlägsen framtid. Den syns i de otaliga, perfekt realiserade varelserna i staden Armjourths folkmyller, var och en med en hel livshistoria karvad i de fårade anletsdragen. Den syns i de många stilarterna, från cartooning till realism, som samexisterar på sidorna. Garaget är ett verk av både absolut kontroll och lustfylld spontanitet av en av mediets absoluta mästare.

Det Hermetiska Garaget loopar in i sig själv.

Det Hermetiska Garaget loopar in i sig själv.

9. Garaget sträcker sig ut i oändligheten

Man kan gå vilse i Garaget och drunkna i dess detaljrikedom, och ändå lämna serien med känslan av att den förgrenar sig långt utanför bokens pärmar. Här finns otaliga fönster till aldrig visade verkligheter och fiktioner: Ciguris portal till multiversumen, fotografierna och bildkonsten på väggarna, flimrande tv-skärmar och suggestiva drömbubblor. När Grubert inträder i garagets andra nivå möts han av sångare som läser ur ett exemplar av ”Le Garage Hermestique”, som om berättelsen loopar in i sig själv. Det är en kinesisk ask av vidunderligheter. Det Hermetiska Garaget presenterar bara en fasett av en värld vars möjligheter är oändliga. Det är ett verk som inger svindel.

10. Garaget är en perfekt serie

Ofta efterapad men aldrig överträffad: Det Hermetiska Garaget tillhör ett av seriekonstens verkliga storverk, ett sant monument över skaparlusten från en av mediets giganter. Välkommen in, du kommer aldrig att vilja lämna det.