skeletontreeI One More Time With Feeling, Andrew Dominiks hjärtskärande dokumentär om inspelningen av Skeleton Tree, berättar en påtagligt traumatiserad Nick Cave hur hans kreativa processer kortslutits efter att sonen Arthur omkommit i en tragisk fallolycka utanför hemmet i Brighton. Alla de tricks och knep och metoder han förlitat sig till under ett halvt liv förmår inte längre att beskriva den nya verklighet som han och hans närstående slungats ut i. För första gången måste han inte bara söka efter nya musikaliska uttrycksmedel utan även omformulera sig själv som människa och artist.

Skeleton Tree är ljudet av den processen. Det kan vara det mest omskakande dokumentet av en sorgeprocess som släppts av en etablerad artist. Utan tvivel är skivan det naknaste som Cave och husbandet The Bad Seeds spelat in under sina drygt 30 år – fast kanske inte riktigt på det sätt man kunde förvänta sig.

Cave har ju alltid varit för litterär för att ägna sig åt självutlämnande bekännelser; till och med i hans mest finstämda stunder som i The Boatmans Call har det funnits en viss poetisk distans, ett esteticerat svårmod. Hans främsta styrka har i stället varit som performer och historieberättare, förmågan att ge röst åt de utstötta, freaksen, de religiösa fanatikerna och de erotomaniska mördarna. Men alla de roller som han iklätt sig under åren – gotisk skrotbluesmusiker, dekadent dandy, romantisk rock’n’roll-Rimbaud, svavelosande domedagspredikant eller den ironiska garagerockaren som häcklade den manliga menopausen i Grindermans otämjda No Pussy Blues – blev i ett slag irrelevanta och oanvändbara. De flesta texterna var visserligen redan skrivna när sonen omkom, men kastades i nytt, obarmhärtigt ljus. Vad göra?

Studioperfektionisten Cave väljer att gestalta sorgeprocessen i arrangemangen i stället för i texterna och låter sprickorna synas. Det gör Skeleton Tree till en skiva som ställer höga krav på sin lyssnare; ha på den i bakgrunden och den låter skev, trevande och ofärdig, men lyssna noga och låtarna blommar ut likt svarta rosor. Musikaliskt bygger Skeleton Tree vidare på den avskalade ljudbilden från den utmärkta Push The Sky Away, men här har The Bad Seeds tagit det ytterligare ett steg längre. Warren Ellis, Caves parhäst som fått ett ännu större ansvar under inspelningen (”Look at him, how he holds everything together”, säger Cave beundrande i One More Time With Feeling), arrangerar musiken så att den ständigt befinner sig på gränsen till sönderfall. Analoga KORG-synthar brummar och mullrar tektoniskt i bakgrunden, Jim Sclavunos slagverk rasslar och stapplar fram i pointilistiska rytmer, sparsmakade inslag av stråkar och piano bryter fram som solstrålar ur mörka molnbankar. Också Caves röst svajar, spricker och skär sig; den demoniske demagogen är mycket långt borta.

Även lyriken återspeglar den emotionella turbulensen: Textrader upprepas i febriga mantran och återkommer i förvrängd och muterad form, som om Cave inte längre förmår att formulera en klar tanke. Men trots strävan att vara medvetet vag och abstrakt blir Skeleton Tree ändå en omvälvande skildring av en krisande konstnärs religiösa och existentiella tvivel och ett vittnesbörd om skapandets läkande kraft.

”You fell from the sky / Crash landed in a field near the river Adur.”

De första raderna i inledande Jesus Alone får en obehaglig profetisk laddning. Kreativiteten kan få förebådande kvaliteter när idéer tar fysisk form i världen utanför. Var aktsam vad du önskar dig; man kan bli paranoid för mindre. Skeleton Tree är full av sådana hemsökelser, och även om lyssnaren inte har tillgång till någon tydlig kronologi är det omöjligt att inte jaga efter biografiska detaljer. I Magneto spyr Cave i tvättfatet och drabbas av våldsamma raserikänslor i stormarknadskön, en tydlig parallell till scenen i Dominiks film där Cave med utmattad, förbryllad förvåning undrar hur han blivit ett föremål för främlingars medlidande.

När Eric Clapton bearbetade sorgen efter sin sons död i Tears In Heaven blev resultatet fint men banalt, lite som bokmärkesänglar. För agnostikern Cave ger sådant önsketänkande ingen lindring: Hans gud är antingen gammaltestamentligt grym och oförsonlig eller en passiv åskådare som vänt sin skapelse ryggen. Den religiösa tron skänker därför ingen tröst och ger inget i retur; ”You believe in God, but you get no special dispensation for that belief now” konstaterar han torrt i Jesus Alone. Böner lämnas obesvarade: Från Jesus Alones fruktlösa vädjande ”With my voice / I am calling you” till det avslutande titelspårets rader ”I called out / Right across the sea / But the echo comes back in, dear”, så förblir kosmos stumt, vår plats i en större eventuell plan oklar.

För Nick Cave är ju kärleken mellan människor mer mystisk och drabbande än den gudomliga nåden, en tanke som fick sin klaraste formulering i Brompton Oratory från The Boatmans Call. I Distant SkySkeleton Trees utan jämförelse vackraste spår – ger han uttryck för idén att vår avkomma är viktigare och större än abstrakta religiösa koncept, hur barnen förkroppsligar våra hopp och drömmar och förvaltar vårt arv i framtiden, men även hur bottenlös förtvivlan blir när det rycks ifrån oss. ”They told us our gods would outlive us / They told us our dreams would outlive us / But they lied”, sjunger han med sprucken stämma, mer ogarderad och skör än någonsin. Dödens plötsliga påtaglighet och det gapande tomrummet den lämnar efter sig punkterar alla föreställningar om något sorts efteråt. ”I used to think that when you died you kind of wanders the world / (…) / Well I don’t think that anymore”, snyftar han i den hudlösa, skälvande Girl In Amber. Trots det kan han inte låta bli att söka tröst i drömska visioner: ”Soon the children will be rising / This is not for our eyes” sjunger danska gästvokalisten Else Torp i Distant Sky, en försiktig förhoppning om förborgade mysterier bortom vår fattningsförmåga.

Efter all desperation och förtvivlan och tvivel landar Skeleton Tree ändå slutligen i någon sorts hopp i det urstarka avslutande titelspåret. ”It’s alright now” lyder de allra sista raderna. Cave sjunger dem tveksamt och darrande på rösten, som om han försöker övertyga sig själv. Han har fortfarande inte riktigt funnit sin nya plats i världen. Men det är en början.