Nicolas Krizan: Mallan kommer bort – en förrymd historia (Epix)

Mallan är osams med sin mamma. Kokande av ilska rymmer hon till skogs och springer vilse. Men ett oväntat möte fungerar som en skrattspegel av den egna osämjan och ger perspektiv lagom till att den harmonin återställs. Det är handlingen i barnboken Mallan kommer bort, Nicolas Križans uppföljare till den osedvanligt mörka barnboken Mallan är med. Tillsammans utgör de ett utmärkt exempel på hur tunga ämnen kan hanteras även för de allra minsta läsarna.

Det var egentligen rätt oväntat att Nicolas Križans debut där han stod för både bild och text skulle bli en bok riktad till barn i förskoleåldern. Det är kanske inte riktigt vad man förväntar sig av en serieskapare som inledde tecknargärningen med SF-äventyr under 1980-talets fanzine-scen. Men med lite god vilja kan man se spår av underground-kulturens grovhuggna humor och kantiga bildspråk i barnboksdebuten Mallan är med – en otäck historia som kom ut 2016. I vilket fall skyggade han sannerligen inte för barndomens mörkare aspekter. Mallan är med var en tunn volym med tungt innehåll som avhandlade snåriga ämnen som grupptryck och skamfyllda tystnadslöften. Trots det var det både lättillgängligt och roligt, tack vare Križans lätta handlag där den nästan panikslagna utsattheten balanserades av den lite svarta humorn och den lekfulla tonen i de enkla men uttrycksfulla teckningarna. Mallan är med var dessutom lätt att relatera till oavsett läsarens ålder – vem har inte någon gång längtat efter gemenskap bara för att se sitt förtroende svikas? – och kunde därför fungera utmärkt som utgångspunkt för samtal om hemligheter och ärlighet. Det var en fin debut som gav mersmak.

Mallan kommer bort infriar löftena från den första boken, men är i jämförelse mildare i tonen. Böckerna påminner om varandra tematiskt men har väldigt olika anslag. Bägge handlar om hemligheter som inte kan kommuniceras till vuxna, men där den första boken lindade in dem i skam och skräck så lägger Mallan kommer bort i stället tonvikten på de rika mysterierna i barnets föreställningsvärld. Križan visar en fin solidaritet med barnets perspektiv: Här är fantasin en gåva som inte behöver förstöras av vuxet rationaliserande. Där den första boken slutade i ambivalens och ångestfullt samvetskval slutar Mallan kommer bort i en trygg självkänsla. Det är en välkommen förändring. Ytterligare ett nerslag i barndomens tanklösa grymheter hade nog mest känts spekulativt – nu kompletterar böckerna i stället varandra på ett fint sätt.

Precis som i den första boken gestaltar Križan skickligt barnets överaktiva fantasiliv. Här förstärks skogens alla ljud och intryck tills både verkliga och inbillade faror virvlar likt demoniska hjärnspöken runt Mallans huvud. Det är skildrat på ett lagom läskigt vis, där Križans mjuka, rundade linjer tar udden av de värsta hemskheterna. Han textar fortfarande med stora, yxiga versaler, men där orden i Mallan är med skar över sidorna likt våldsamma knivhugg, så dämpas det intrycket i Mallan kommer bort av något mer rundade bokstäver och en ljusare och mer livfull färgpalett i grönt och blått. Historien ger dessutom Križan tillfälle att leka lite med typografin, vilket ger en trevlig kontrasteffekt. Han smyger också in små självrefererande detaljer: Den som är bekant med hans tidigare produktion känner säkert igen Mallans mjukisdjur som Križans gamla seriefigur Lillen.

De två böckerna om Mallan har tacklat svåra frågor om utsatthet och ensamhet med värme och charm och bedräglig enkelhet. Men om det blir en tredje bok – och det får det gärna bli – så hoppas jag att Križan ger Mallan en kompis.