Nicole Claveloux: The Green Hand and other stories (New York Review Comics)

En konstnärlig kanon är inte ett fixerat status quo; den omformuleras kontinuerligt. Historien skrivs om och justeras när gårdagens obskyra kuriositeter återupptäcks och rekontextualiseras av nya generationer läsare och kreatörer. Konstverken i marginalerna har också fått välkommen draghjälp av det senaste decenniets högkonjunktur för påkostade återutgivningar av serieklassiker. Relativt nystartade New York Review Books är ett utmärkt exempel på det: På kort tid har förlaget profilerat sig som den höglitterära finsmakaretiketten framför andra med en rad utgåvor som befinner sig någonstans i gränslandet mellan konstvärlden och seriekulturen. Som inbiten serienörd kan man bli lätt föraktfullt defensiv inför en sådan agenda – det luktar salongsfähig och fisförnäm kompromisskultur paketerad för en publik som aldrig skulle befatta sig med en häftad superhjältetidning – men invändningarna kommer på skam när böckerna får tala för sig själva. Norrmannen Pushwagners Tati-möter-Orwell-dystopi Soft City, Mark Beyers skevt punkiga relationshelvete Agony och Dominique Goblets mångfacetterade självbiografi Pretending is Lying – en av förra årets allra bästa böcker – är sinsemellan radikalt olika verk vars gemensamma nämnare att de ifrågasätter och tänjer på seriespråkets narrativa möjligheter och begränsningar. De är helt enkelt vitala och oumbärliga bildkonstverk.

Nu har turen kommit till Nicole Claveloux (1940-), fransk illustratör och serietecknare vars sparsmakade och lätt excentriska produktion har gjort att hon – fram till nu – främst varit en angelägenhet för de mest hängivna konnässörerna. Claveloux är inte helt obekant för den svenska publiken – minnesgoda läsare kanske kommer ihåg hennes serier från Tung Metall under andra hälften av 1980-talet. Hon tillhörde de mer eklektiska inslagen i franska förlagan Metal Hurlant i slutet av 1970-talet, och i en intervju i The Green Hands appendix uttrycker hon själv en viss förvåning över att hon fick förtroendet av redaktören Jean-Pierre Dionnet. Men när man väl introducerats till hennes bildvärld så framstår inte språnget som särskilt stort. Den främsta skillnaden mot magasinets mer namnkunniga profiler handlar mest om perspektiv: Claveloux är på sitt vis precis lika sinnesutvidgande som Caza och Druillet, men där deras psykedeliska rymdoperor blommade ut i kosmisk grandiositet vände hon i stället blicken inåt och tog hjälp av surrealism, symbolism och lekfull drömlogik för att gestalta människans känslomässiga irrfärder. Och det är underbara serier, ständigt i rörelse med en nästan dansant frihetskänsla och illustrerade med humoristiskt hallucinatoriska teckningar.

The Green Hands titelberättelse, som inleder den nya samlingsvolymen, utgår från ett manus av författaren Edith Zha och är ett relationsdrama iscensatt som kalejdoskopiskt föränderlig parabel. Huvudpersonen är en kvinna som lever i ett bottenfruset och känslostumt förhållande med en butter fågel – en karikatyr på en riktig rugguggla till kulturman, typen som hellre söker livets mening i dammiga filosofiska luntor än i världen utanför. I ett försök att förändra tillvaron till det bättre tar hon hem en talande grön växt till hemmet, vilket bara utlöser fågelns hämndlystna svartsjuka. Utifrån det oundvikliga uppbrottet hamnar de därefter på varsin resa mot självinsikt och försoning, kantad av revolterande parkträd, spegelklädda, prismatiska restauranger och tivoliliknande självhjälpsbås. Det är oförutsägbart och infallsrikt – men det är också hela tiden förankrat i genuina och relaterbara känslor. Claveloux använder sig av färgsprakande drömska scenerier för att berätta om den diffusa längtan efter något annat, om ånger och förbittring och havererad kommunikation, och om svårigheten att artikulera sina känslor. Det kommer därför inte direkt som en överraskning när man lär sig att Claveloux tidigare hade illustrerat Alice i UnderlandetThe Green Hand har ett snarlikt tonfall av anarkistisk idérikedom och mångbottnad metaforik kombinerad med insiktsfull livsvisdom. Och det är Clavelouxs illustrationer som är den största tilldragelsen här. Här finns ett tydligt släktskap med den psykedeliska erans böljande former och klara, starka primärfärger. Clavelouxs teckningar bär spår av både Heinz Edelmanns popkonst och rockaffischpionjären Victor Moscosos organiska, abstrakta former och kinetiska rytmik, men också av den amerikanska undergroundscenens aggressiva kantighet. Hennes minutiöst kontrollerade korsskuggningar står inte Crumb långt efter. Det är seriekonst som man mer än gärna går vilse i, om och om igen.

Att inleda en samling med en sådan tour de force är förstås en vågad öppning, och de efterföljande historierna i The Green Hand har följaktligen svårt att leva upp till förväntningarna. No family! är en morbid släktkrönika om mordlystna familjemedlemmar där en rätt svag punchline uppvägs av Clavelouxs vackra helsidesillustrationer. The Ninny and her Prince Charming och The Tale of Blondie, Dearest Doe, and Fat Kitty Cat punkterar lekfullt den klassiska sagans stereotyper, och även här lyfts rätt bagatellartade manus av uttrycksfulla och omsorgsfullt detaljerade tuschteckningar. Den förstnämnda utmynnar i gladlynta groteskerier som för tankarna till Terry Gilliams animationer, och den senare har en riktigt vacker sekvens som utspelas i en skog av dahlior, där sidornas uppdelning i svindlande vertikala rutor ger djup åt det täta lövverket och förstärker känslan av huvudpersonens utsatthet. Andra serier präglas av Clavelouxs förkärlek för dröminspirerade historier där de intuitiva associationsbanorna kan leda till både poetisk frihetskänsla och tryckande ångest. The Little Girl Always in a Dream framstår som en föregångare till dagens kvinnliga serieskapare som försöker reclaima sina kroppsfunktioner. Claveloux kombinerar här en ung flickas menstruationsdrömmar med de vilda perspektivförskjutningarna och muterande proportionerna hos Winsor McCays Little Nemo, och avbildningen av forsande blodfloder känns upproriskt livsbejakande och närmast triumfatorisk. Underground Chatter å andra sidan är en svettig ångestdröm där ett samtal på tunnelbanan glider över i identitetskris och paranoia. Claveloux använder sig här av humor och fantastik för att bearbeta personliga neuroser, men den känns aldrig hermetiskt tillsluten; vem som helst kan känna igen sig i huvudpersonens längtan efter att bli älskad och vara behövd.

Sammantaget är The Green Hand en utmärkt introduktion till Nicole Clavelouxs sinnesutvidgande seriekonst. Personligen hade jag gärna sett att man inkluderat hennes katt-centrerade tolkningar av Lovecrafts Randolph Carter-noveller, som innehåller några av hennes vackraste kompositioner, men man kan ju inte få allt. Bara det faktum att det i dag finns utrymme för sådana här excentriska, personliga serieprojekt, 40 år efter att de gavs ut första gången, är något att vara tacksam för. Gott så.