Ett litet barn klättrar ur sin spjälsäng i gryningen och ser ut mot det enorma hyreskomplexet på andra sidan gatan. De till synes oändliga raderna av rum är oskiljbara från varandra, inredda med identiska, modernistiska möbler. ”The beginning or the end?” undrar en textruta. Det är en ironiskt irrelevant frågeställning. Soft City skildrar en dag i en familjs liv som underförstått är exakt likadan som alla andra – man kan enkelt föreställa sig hur bokens 269 teckningar bildar en evighetsloop av själsmördande monotoni. Det är en dystopisk vision av ett samhälle byggt på oförändrad, robotiskt repetitiv rytm.

Soft City, tecknad av den norske popkonstnären Harison Pushwagner (pseudonym för Terje Brofos) mellan 1969 och 1975 och därefter förlorad i närmare 40 år, är en stramt satirisk och cyniskt humoristisk mardrömsskildring av ett totalitärt konsumtionssamhälles drönartillvaro, iscensatt med klaustrofobiskt kvävande symmetri och tecknad med närmast monomanisk besatthet. Det är ett bildkonstverk som överväldigar läsaren med sin skala. Soft City är en labyrintisk megastruktur av ändlösa husfasader, bilköer, parkeringsgarage och kontorslandskap. Helsidesillustrationer fullklottrade med myllrande detaljrikedom framhäver den vertikala strukturen och inger en känsla av svindel. Disciplinen som Pushwagner måste ha underkastat sig för att teckna alla dessa rader av fönster, bilar och kontorsarbetare, i tunna, skakiga linjer som känns lika spontana som genomtänkta, är häpnadsväckande. Som dystopisk vision har boken få motsvarigheter inom seriekonsten.

Handlingen gränsar till det banala. Soft City följer en familj under en dag. De vaknar, äter frukost, åker till jobbet, arbetar, handlar, äter middag, ser på tv, går och lägger sig. Slut. Men det är en hisnande läsupplevelse, helt och hållet tack vare utförandet. Illustrationernas oändliga upprepningar blir här en konkret gestaltning av ett samhällssystem där individualism är en illusion, strypt av totalitarismens konformism (”Where is the mind when the body is here?” frågar en svävande tankebubbla bland brutalistiskt slätstrukna betongfasader).

Det slaviskt lydiga livet i storstaden koreograferas av Pushwagner som ett monumentalt, asfaltsgrått musikaliskt dansnummer, en avgashostande balett framförd av rockklädda tjänstemän och bilkaravaner.

Det slaviskt lydiga livet i storstaden koreograferas av Pushwagner som ett monumentalt, asfaltsgrått musikaliskt dansnummer, en avgashostande balett framförd av rockklädda tjänstemän och bilkaravaner. Till och med skenbart privata ögonblick genomförs i unisont rörelsemönster; här hissar mödrarna till och med sina små barn i perfekt harmoni. Även språket är dränerat på personlighet, känslomässig uppriktighet ersatt med konsumtionssamhällets nakna begär; när makarna inte pratar med varandra med programmatiska anonyma artighetsfraser så är det med reklamjinglarnas glättiga slagord. Arbetarklassen hålls lydig och likgiltig med förordnade piller och banala konsumistiska fantasier: Här kan en bilist drömma om Biggles-liknande hjältedåd men slå ett blint öga till våldet på gatan utanför. Det är knappast en slump att Pushwagner tecknar sina arbetare som tvådimensionella pappfigurer; det här är inga hela människor, de är utbytbara enheter utstansade av statsapparaten de är satta att tjäna. ”How strange the world seems”, reflekterar barnet inifrån sin lekhage. Det är en sällsynt röst av ifrågasättande som är dömd att tystna. I Soft City finns inget hopp om revolt.

Blinkningarna är många till föregångarna i den dystopiska traditionen. Det systematiska förtrycket i jättestaden har förstås sin urtext i Fritz Langs Metropolis. Den farmakologiskt kontrollerade fogligheten hos foilket blir en parallell till Huxleys somnambulenta, Somadrogade samhällsmedborgare i A Brave New World. En företagsledare framställs som en Orwellsk Big Brother när han kommenderar arbetsstyrkan via gigantiska bildskärmar. Satiren över den moderna storstadens mekaniska myrstigar påminner en hel del om Tatis Playtime. Men mest av allt är Soft City – precis som titeln antyder – influerad av William S. Burroughs heroinsvettigt paranoida cut up-klassiker The Soft Machine. Precis som Burroughs Trak var en satir över det kapitalistiska konsumtionssamhällets multinationella företagskultur så genomsyrar Pushwagners ”soft” samhällets samtliga nivåer: I nyheterna, på pillerburkarna, cigaretterna och toalettartiklarna, i företagsnamnen och militärindustrin. Pushwagner arbetar också in små hommage till cut up-tekniken i tidningarnas staccato-rubriker som skriker ut surrealistiska och sensationalistiska svador av våld och sex.

pushwagner-wolf

Dikt och verklighet: Pushwagners monolitiska skyline realiseras i dagens asiatiska hyreskomplex. (Foto: Michael Wolf)

Som bildkonstverk är Soft City monumental och tidlös. Som framtidsvision är den 40 år efter sitt fullbordande är både daterad och välbekant. Den urmodiga teknologin och filthattarna ger verket en omisskännlig retrofuturistisk 50-talspatina. De monolitiska skyskraporna i Pushwagners megalopolis har å sin sida realiserats i de asiatiska mångmiljonstädernas hyreskomplex, vilka bland annat dokumenterats av fotografen Michael Wolf i bildsviten Architecture of Density.

Men just idag, i november 2016, känns Soft City som mest profetisk när dess statsöverhuvud skymtar förbi på en tv-skärm när han hälsar på uppradade epåletterade militärer. Hälsningsfrasen ”Heil Hilton!” får en obehaglig genklang i vår samtid där en man ur näringslivet med fascistiskt färgad retorik precis valts till amerikansk president. I det ögonblicket har Pushwagners dystopi inte förlorat ett uns av sin slagkraft.