Riad Sattouf: Framtidens arab 3 (Cobolt)

Framtidens arab är full av sprickor. De sicksackar sig fram överallt i bakgrunderna i den fransk-syriske serietecknaren Riad Sattoufs självbiografiska svit om sin uppväxt i Libyen och Syrien under 1980-talet. Sprickorna bildar ett visuellt tema som fungerar lika bra bokstavligt som bildligt. De krackelerade fasaderna och innertaken blir en tydlig illustration av de havererade ekonomierna i stater där de panarabiska drömmarna redan börjat vittra sönder – men också en metafor för demokratiska fuskbyggen, en fysisk manifestation av diktaturernas rättsröta och korruption. Det gör att de även fungerar som en förebådande om den väntande kollapsen och sönderfallet i blodiga inbördeskrig efter den arabiska våren 2011. Det stadiga förfallet i Sattoufs bildrutor skänker en mörk underton åt en historia som i övrigt undviker polemiken och i stället är en milt humoristisk och fint observerad skildring av en barndom präglad av kulturkrockar. Framtidens arab är på så vis en lite mörkare berättelse än vad den utger sig för.

Den tredje volymen, nyligen utgiven på Cobolt förlag i smidig svensk språkdräkt av Björn Wahlberg, har en något annorlunda anslag än sina föregångare. Mest av allt är det en fråga om perspektiv. De första två delarnas främsta förtjänst var att de så konsekvent skildrade livet i diktaturen ur det lilla barnets storögt förvånade och okritiskt accepterande blick. Sattoufs sätt att bygga scener runt enkla men starka synintryck, smaker och dofter gjorde beskrivningarna av misären rikt sinnliga och inlevelsefulla. Barnets fokus på till synes ovidkommande detaljer hjälpte till att levandegöra både den kaotiskt oförutsägbara tillvaron under det förmenta folkstyret i Gaddafis ”islamiska socialism” och det primitiva barbariet i den patriarkala hederskulturen på den syriska landsbygden. Sattoufs show don’t tell-metod och behagliga tecknarstil, med rena linjer och mjukt karikerade figurer, gjorde böckerna lättillgängliga utan att bli lättviktiga. Den tredje volymen innebär inget stort avsteg, men vid det här laget har Riad uppnått skolåldern och blivit lite mognare i sitt sätt att betrakta sin omgivning. Berättarrösten har blivit lite mer reflekterande.

Det har också sina fördelar. Den nya iakttagelseförmågan gör att olika konflikter får skarpare konturer även för läsaren. När Riad och hans kusiner blir besatta av filmvåld i allmänhet och Conan Barbaren i synnerhet – vilket ger Sattouf chansen att utöka sin tecknarpalett med lustfyllt återgiven action – framträder skillnaderna mellan föräldrarnas toleranta liberalism och den syriska släktens djupt religiösa konservatism. De nya influenserna syns även i Riads barnteckningar, där porträtten av general Pompidou ersätts av entusiastiska avbildningar av blodiga lemlästningar. Populärkulturens förföriska kraft har vunnit över den stränga ideologiska rättrådigheten.

Även föräldrarna börjar framträda i delvis nytt ljus. Ett av de stora mysterierna i de första böckerna är Sattouffs märkligt konturlösa porträtt av modern, som mest verkar uthärda en tillvaro präglad av djup leda och vantrivsel. Det blir inte bättre av att hon ofta reduceras till en passiv roll, där hon mest reagerar på faderns befängda skrävel, plumpa skämt och undfallande feghet med rullande ögon och vrångt missnöje. Hennes karaktär blir ännu mer frustrerande eftersom Sattouf aldrig ger någon tillfredsställande förklaring till vad hon såg hos fadern i första taget. Det gör det svårt att förstå varför hon står ut. Här börjar hon – äntligen – ryta ifrån och kräva förändring. Kilen som slås in mellan föräldrarna blir tydligare, vilket ger berättelsen ett nytt och välbehövligt spänningsmoment.

Men bokens kanske mest dramatiska ögonblick är när Riad reser till Frankrike med mamman och lite i förbigående inser att han inte saknar sin pappa.

Det är en liten men omvälvande detalj. Inte bara för att fadern hittills skildrats med stor tilllgivenhet genom Riads okritiskt dyrkande blick, utan för att han också på många vis är Framtidens arabs verkliga huvudperson. Flera av böckernas teman sammanstrålar i honom. Fadern är en man som slits mellan tradition och modernitet, lika färgad av de liberala västvärderingarna från universitetsstudierna som av sin lojalitet till sitt ursprung. Starkt influerad av Nassers progressiva panarabism drömmer han om att medverka till att utveckla arabvärlden (bokseriens titel syftar på hur Riad förkroppsligar faderns längtan efter en modern islamisk storhetstid), men drivs lika mycket av sårad stolthet och revanschlust efter den israeliska segern i oktoberkriget. Den kulturella kluvenheten ger honom en svajig moralisk kompass. Samtidigt som han föraktfullt fnyser åt sina landsmäns inskränkthet går han också omedelbart i försvarsställning när hemlandets sedvänjor ifrågasätts – en ryggradslös hållning som slår över i närmast grotesk ynkedom i samband med den andra volymens chockerande hedersmord. Blandningen av naiva önskedrömmar och grumlig politisk blick förklarar också hur han kan försvara arabvärldens terrorregimer. Det är egenskaper som gör fadern till en lite tragisk och löjeväckande figur, vilket förstärks ytterligare av Sattoufs karikerade porträttering: Den mjuka, gummiliknande hållningen och den stora, ovala näsan gör honom mer hållningslös och harmlös än hård och grym.

I den tredje boken briserar till slut faderns ambivalenta relation till familjetraditionerna, i samband med att den äldre generationen kräver att Riad ska omskäras. Hans raseriutbrott står i skarp kontrast till hans vanliga mjäkiga konflikthantering och pekar mot ett djupare trauma som hittills bara antytts. Men naturligtvis dröjer det inte länge förrän han veknat och fogat sig. Än en gång väger blodsbanden tyngre än de progressiva idealen. Det bådar inte gott för äktenskapslyckan i fortsättningen.

Religionen spelar över huvud taget en mer framträdande roll i den tredje delen av Framtidens arab. Riads omskärelse blir inte bara en ceremoni som blottlägger inre konflikter, det ger också Sattouf en ingång till att belysa en utbredd, institutionaliserad antisemitism. Beskrivningarna av sedvänjorna är fulla av träffsäker humor, som när Riad firar Ramadan för första – och enda – gången och håller på att gå under av hunger. Religionens plats i vardagslivet färgar av sig även på kapitlen som utspelar sig i Frankrike. Vanligtvis kontrasterar Sattouf det slösande överflödet i västvärldens skinande shoppingcentra med smutsen och varubristen i Mellanöstern, men här missar han inte tillfället att påminna läsaren om hur även det sekulariserade väst har svårt att bryta med sina religiösa traditioner, som när Riads franska, ateistiska mormor erkänner att hon i ett plötsligt infall låtit döpa sin dotter.

Trots sina många förtjänster kan det inte hjälpas att boken mot slutet börjar kännas något jämntjock, i synnerhet om man läser alla tre delarna i sekvens. De återkommande, utförliga sekvenserna om pennalismen i det syriska skolsystemet börjar kännas lite tjatiga, skildringarna av vänskapskorruptionen och svartmarknaden har gått i stå. När ytterligare en tom plastpåse blåser in i bild (roa dig med att räkna dem) slås man av tanken att problemet med armod är att det saknar dramaturgisk framåtrörelse. Liksom Riads moder börjar man längta efter förnyelse och förändring. Tack och lov slutar boken i en cliffhanger som utlovar ett dramatiskt miljöombyte. Det gör att man ändå ser fram emot den fjärde delen med tillförsikt.