Dominique Goblet: Pretending is Lying (New York Review Comics)

En av de senaste årens stora trender i serieutgivning är de stora, påkostade arkivutgåvor som återger tecknarnas svartvita sidor i fyrfärg, utan någon efterbehandling. Genom att på så vis återge varje pennstreck, tuschlinje, maskering, korrigering och överstrykning i knivskarp detalj blir det till fascinerande och lärorika insyner i de kreativa processerna. När en liknande estetik möter läsaren i den belgiska serietecknaren Dominique Goblets hyllade självbiografi Pretending is Lying – första gången publicerad av franska förlaget L’Association 2007 och nu utgiven på engelska av New York Review Comics – blir effekten dock något annorlunda. Här bildar det gulnade pappret, bildlagren och de lappade illustrationerna en sorts meta-kommentar, ett grafiskt vittnesbörd om bokens födslovåndor. Det tog Goblet tolv år att färdigställa boken, vilket fick de äldsta sidorna att åldras och mörkna medan hon plockade fram, ändrade och arkiverade dem på nytt i väntan på att berättelsen skulle ta form. Tillvägagångssättet har lett till en bitvis kollageliknande estetik där Goblet arbetar med olika teckningsstilar i flera olika tekniker – bland annat blyerts, tusch och olja – ofta i lager på lager på samma sida. Slutresultatet är en vacker och gripande men oerhört svårkategoriserad bok.

Pretending is Lying handlar till största delen om Goblets infekterade relation till sin far och ett krisande förhållande, men trots det är det missvisande att kalla den för en självbiografi i den klassiska, konfessionella meningen. Goblet verkar tvärtom motsträvig att placera sig själv i berättelsens centrum. Hon kliver till och med ur den helt och hållet i bokens avslutande kapitel, där hon överlåter åt sin partner Guy Marc Hinant att skriva om hur hennes frånvaro påverkade honom under en avgörande fas i deras kris. Goblets ambition verkar snarare vara att använda sina egna livserfarenheter som en sorts språngbräda för att prata om något mer allmängiltigt: Hur lögner, små som stora, från halvsanningar och undanflykter till självbedrägerier och rent ljug, genomsyrar våra mellanmänskliga relationer – men också hur de paradoxalt nog kan lindra och läka.

Pretending is Lying hämtar sin titel från ett besök hos Goblets far, en dominant, bullrig suput med grandios personlighet men obefintlig självinsikt, alltid beredd att trä på sig den självömkande offerkoftan när Dominique försöker avkräva honom på ansvar. Hans nya livspartner är en halsstarrig högborgerlig hysterika, hårt karikerat tecknad av Goblet som ett anorektiskt Munch-spöke, som får ett utbrott när Goblets lilla dotter inte är helt ärlig med vem hennes teckning föreställer. ”Att låtsas är att ljuga!” gormar brackan, reducerad till en vilt spretande streckgubbe. Hon förväntar sig absolut och ovillkorlig uppriktighet, alltid. 

Men ett sådant sanningskrav är orimligt att leva upp till, vilket Goblet demonstrerar gång på gång i Pretending is Lying, i episoder som väver in och ut i varandra, ofta med abrupta, desorienterande tidssprång, på ytan orelaterade men tematiskt tätt sammanlänkade. Det blir ett djupt fascinerande lapptäcke av mänskliga tillkortakommanden.

Alla ljuger för alla i Pretending is Lying, på ett eller annat sätt, men metoderna och avsikterna skiftar. Redan i barndomsminnet som utgör bokens korta prolog står modern för en lögn av det oskyldigare slaget, där hon genom en fyndig avledningsmanöver som genom ett trolleri ”lagar” den lilla Dominiques trasiga strumpbyxor. Det är en avväpnande och rent av gullig scen, men den beskriver även ett moraliskt dilemma som slår an tonen för berättelserna som följer. Om lögnens resultat var lycka, var det verkligen fel att ljuga?

Goblets partner Guy Marc ljuger, både för sig för sig själv och henne, när han vägrar erkänna att han ännu inte lyckats släppa taget om ett ex. Goblet påminner läsaren om detta genom att låta den gamla flamman hemsöka de mjuka blyertsteckningarna som en blekblå apparition i olja i bakgrunden, som därefter får tydligare konturer och tar alltmer konkret form tills kvinnan i fråga kliver in i historien och sätter (tillfällig) punkt för förhållandet. Hans ambivalenta förhållningssätt till sanningen går igen även i yrkeslivet: På dagarna sitter han och skriver om ett påhittat möte mellan Brian Wilson och Thomas Pynchon, en fiktion i fiktionen.

Goblets pappa använder livslögnen som sköld mot sina egna tillkortakommanden, och vägrar acceptera att någon ifrågasätter hans roll som ansvarstagande familjeförsörjare. ”Det skulle jag aldrig ha tillåtit” protesterar han indignerat när Dominique berättar hur modern en gång band fast henne på vinden. Vid det här laget vet läsaren att det inte är sant, eftersom Goblet i utförlig detalj beskrivit hur han vid tillfället lät sig distraheras av tv:n som sände F1-föraren Roger Williamsons dödskrasch 1973. Men hans monstruösa egoism betyder inte att han är oförmögen till plötslig och avväpnande värme. När Goblet långt senare besöker honom på sjukhuset – när alkoholismen är på väg att ta livet av honom – och bryter ihop över sin kraschade relation ger han henne all styrka han kan. ”INGEN är värd att gråta över”, intygar han. Det är förmodligen inte helt sant – det är svårt att tro att han inkluderar sig själv i det utlåtandet – men det är sannolikt precis vad hon behöver höra just i det ögonblicket.

“Sanningen gör ont i Pretending is Lying. Den är svår att erkänna.”

Inte ens Dominique går fri från sin egen granskande blick. ”Han har en stor mustasch”, svarar hon undflyende när dottern frågar om sin morfar, ovillig att glänta på förlåten till en livstid av svek och besvikelse. Sanningen gör ont i Pretending is Lying. Den är svår att erkänna. ”Han mår fint” intygar Guy Marcs mamma när han frågar om sin emfysemsjuka pappa, trots att tårarna på hennes kinder berättar något helt annat.

Men till slut bryter sanningen igenom alla lager av falskheter i Pretending is Lying – ett verk som, märk väl, använder sig av fiktionaliserade minnen för att komma åt något universellt om den mänskliga komedin. Guy Marcs katt fångar en fågel, och det är först efter att han släppt den fri som han inser att den är det perfekta svepskälet för att ringa Dominique. ”Jag har den här, i handen”, ljuger han innan han ångrar sig, sänker garden och, kanske för första gången, talar uppriktigt ur hjärtat. Deras sista meningsutbyte skrivs mot bakgrunder målade i monokroma, Rothko-liknande oljekompositioner i sepiatoner. ”Jag vill verkligen träffa dig!” erkänner han till slut, hudlöst, och sidan spricker upp i ljust himmelsblått. Det är ett överväldigande slut på ett komplext och mångfasetterad verk.