Sara Bergmark Elfgren & Karl Johnsson: Vei Bok 1 (Kartago)

Karl Johnssons hett emotsedda berättelse om krigarflickan Vei som blir jättarnas förkämpe mot asarna i en strid om Midgård har haft en lång och bitvis komplicerad födelseprocess, från introduktionen i magasinet Utopi, via Cirkeln-författaren Sara Bergmark Elfgrens medförfattarskap, till det gemensamma beslutet att i princip riva upp och börja om från början. Det har inneburit en lång väntan, men med facit i hand är det bara att konstatera att det var värt varje minut. Kombinationen av fornnordisk fantasy och mångfasetterade karaktärer, ett rikt och genomtänkt världsbygge och text och bild som sjunger i absolut harmoni är slående. Vei höjer helt enkelt ribban för svenska äventyrsserier.

Den saltstänkta inledningen introducerar huvudpersonerna med stämningsfull ekonomi. Den unga kvinnan Vei fiskas halvdöd upp ur havet av vikingar på väg mot jättarnas rike Jotunheim. De är anförda av prins Eidyr, en vekling berusad på religiös övertygelse och drömmar om erövring. Hans livvakt Dal är ett råskinn av mer pragmatisk sort, så efter att Vei slagit skräck i besättningen med sina bärnstensfärgade reptillika ögon och skeppet strax därpå förlist, är han inte dummare än att han förstår att hon är hans garanti för överlevnad. När paret anländer till Jotunheim står det klart att Vei är en ran, en krigare med en gnutta jätteblod som dyrkar giganterna som gudar, och är hårt drillad sedan barnsben för att delta i meistarileikir, ett mytiskt gladiatorspel mellan Jotunheim och Asgård där makten över Midgård, människornas boning, avgörs i blodig tvekamp. Men gudar har inte alltid människans bästa för ögonen, och både Veis och Dals lojaliteter sätts på prov när de inser att de är brickor i en maktkamp full av falskspel och lögner, vilket inte minst den ränksmidande Lokes entré är ett synnerligen illavarslande symtom på. Vei inser att mer än hennes överlevnad står på spel i arenan.

Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson målar upp en rik och invecklad mytologi, men är föredömligt effektiva i att väva in den i storyn på ett sätt som känns levande och organiskt. Vei visar en stor tilltro till läsarnas förkunskaper om den fornnordiska folktron – eller åtminstone deras möjlighet att googla. Det självförtroendet gör att dialogen behåller en naturlig klang och en mjuk följsamhet och att berättelsen aldrig tappar i tempo. De visar en förståelse för hur språk och perception färgar av sig på varandra: Språket i Vei är helt kongenialt, en modern uppdatering av Eddans kärva, korthuggna fraser som speglar den bitvis oförsonliga synen på tillvaron. Det sjunger om replikerna. Och när historien till slut ändå kräver en längre utläggning för att beskriva den utdragna konflikten mellan Jotunheim och Asgård så utnyttjar Bergmark Elfgren och Johnsson tillfället för att skifta bildspråk till illustrationer inspirerade av hällristningar, gobelänger och hieroglyfer. Det ger bakgrundshistorien ett lämpligt mytiskt skimmer och gör dessutom sekvensen visuellt spännande.

De visar en förståelse för hur språk och perception färgar av sig på varandra: Språket i Vei är helt kongenialt, en modern uppdatering av Eddans kärva, korthuggna fraser som speglar den bitvis oförsonliga synen på tillvaron. Det sjunger om replikerna.

Vei visar över huvud taget upp en stor förtrogenhet med den värld som skapats, ner i minsta detalj. När Vei och Dal vilar ut i hennes hemby sitter de med ryggen mot en fond täckt med illustrationer som beskriver människornas samexistens med jättarna, som en liten serie i serien. Jotunheims rikt förekommande konst och ikonografi får aldrig någon förklaring men ger intrycket av en helt igenom realiserad kulturhistoria. Vei visar upp en värld som man vill vistas och gå vilse i.

Det hjälper också att Karl Johnsson har tagit ett kreativt kvantsprång som tecknare sedan Vei för första gången dök upp på sidorna i Utopi. Här finns en ny detaljrikedom i miljöerna och ett mer nyanserat kroppsspråk. Den nästan aggressiva uttrycksfullheten har tonats ner något: Linjerna har blivit tunnare men i gengäld mer exakta, skuggorna skarpare och mer väldefinierade och färgpaletten lite klarare och skarpare. Den korthuggna dialogen ställer höga krav på att teckningarna kan förmedla personernas inre liv, och Johnsson har med tiden skaffat sig ett stadigare grepp om anatomi och ansiktsuttryck och förmedlar varje ton i känsloregistret. Som läsare behöver man aldrig fundera på vad karaktärerna känner – inte ens när de tvivlar på sig själva.

Självförtroendet går igen i dynamiska sidlayouter som lyser av experimentlust, men där formgreppen aldrig blir ett självändamål. Se till exempel hur en annalkande storm ramar in personerna mellan vågkammar och åskmoln och framhäver deras litenhet inför vädrets makter, och hur en utbrytning ur en upphängd bur skildras på en obruten helsida, där figurernas färd mot marken tecknas i en enda svepande sekvens på ett sätt som framhäver kvickheten i rörelserna. Men här finns också teckningar med en stillhet som nästan tar andan ur en, som en solnedgång som sveper in landskapet i varma bärnstenstoner medan jättarna vadar fram i fjordarna. Stridsscenerna å sin sida har en explosiv energi men är framför allt oerhört välkoreograferade; läsaren vet hela tiden var kombattanterna befinner sig i relation till varandra och kan följa varje attack och utdelat slag mellan rutorna. Det är spänstig, muskulös seriekonst av hög internationell klass.

Där många andra berättelser i genren fokuserar på gudarnas intriger är Bergmark Elfgren och Johnsson mest intresserade av det mänskliga perspektivet. Vei har ett underliggande tema om religiös underkastelse och frigörelse, att våga bryta med en strängt fatalistisk livssyn och ta sitt öde i egna händer.

Men Vei är mer än bara action och episkt äventyr. Där många andra berättelser i genren fokuserar på gudarnas intriger är Bergmark Elfgren och Johnsson mest intresserade av det mänskliga perspektivet. Vei har ett underliggande tema om religiös underkastelse och frigörelse, att våga bryta med en strängt fatalistisk livssyn och ta sitt öde i egna händer. Vei gör det klart att gudar inte är att lita på. Jättarnas omtanke om människorna i Jotunheim har föga förvånande en dold, mörkare sida. Den svekfulle Loke – klockrent framställd som androgyn aristokrat – ger uttryck för asarnas arrogans och självgodhet med sitt machiavelliska maktspel. (Det finns något i Lokes förföriska manipulationer som får hen att påminna om Desire i Sandman, en annan serie om hur internt käbbel bland omnipotenta väsen orsakar tumult och lidande bland människorna.)

Veis från början blinda lojalitet till Jotunheim sätts på prov när hon inser att jättarna inte berättat hela sanningen om meistarileikir, och Dal börjar ifrågasätta ett liv vigt åt blod och död och sin edsvurna trohet till Oden efter att bevittnat allfaderns grymma likgiltighet inför sina tillbedjare. Det ger dem djup och nya motiv, och blir det känslomässiga kitt som för dem närmare varandra. Deras begynnande misstro mot nyckfulla och outgrundliga högre makter sår också frön inför fortsättningen. När drömmarna om seger och ära i gladiatorspelen falnat är det inte längre lika troligt att Vei finner sig i att vara en lydig schackpjäs i kampen om Midgård. Mot slutet av boken antyds – men avslöjas inte – ett nytt vapen från det helvetiska eldriket Muspelheim. Det är upplagt för en explosiv upplösning.